Du kan nog inte följa mina spår i sanden längre.
Troligtvis inte identifiera dig med mina rädslor.
Det måste vara okej. Jag måste förlåta oss.

Hinken är tömd. Spaden är glömd.

Om det var vågorna som tog oss eller om vi surfat vidare
är oviktigt.

Det är ett intet. En snabb blick på klockan.
En axelryckning.

Det stör mig.
Vill hitta spadjäveln och fylla hinken
med betydelsefull drömsand.

För allt som brinner. Rinner.
Och sedan knastrar vidare.