Idag, äntligen! Jag ska äntligen få träffa henne på flygplatsen. För några dagar sedan fanns det tillräckligt med förväntansfulla hussar och mattar som kunde ta hem sina fyrbenta vänner.
Som jag längtat!

Hon är en valp på åtta månader, trots sin ringa ålder blev hon bortstött på grund av att hennes päls är svart och att hon fiser. Tänk att man slängt bort ett litet liv för något hon inte rå för, något helt naturligt, medfött.

Snö. Snö är hennes nya namn. Jag vet inte hennes gamla namn men sheltret kallade henne för Busan för att hon hade så mycket hyss för sig ute i lekhagarna. Varför Snö? Jo för att hennes ögon är kristallblå men ändå varma på något sätt som snö, snö är ju kallt att ta på men det är varmare inne i en snö koja. Jag gillar snö.
Jag föredrar att klä mig i en stor varm rock och varma fodrade kängor en kall vintermorgon framför en varm sommar dag. Att gå på den knarriga snön känns så fascinerande, tänk att få gå där med min helt egna valp, min lilla Snö.

Jag väntar med spänning och längtan så det spritter i hela kroppen inne på flygplatsen. På en liten busig valp med villkorslös kärlek och längtan efter ett drägligt liv.
Visste du att en hund är den enda varelsen i hela världen som älskar sin ägare mer än sig själv, oavsett behandling, mående, kön eller livsstil. Att få slippa att bli kategoriserad, stämplad och placerad i en samhällsklass man aldrig kommer kunna passa in i.

Nu kommer planet! Jag och resten av de blivande ägarna står i vänthallen hållandes skyltar med våra namn och organisationens namn.
På min står det – Kim, Snö och Jahira Dog Project.

Vi blir väntandes i några minuter för att tullen ska kolla att alla pass, vaccinationer och papper är i sin ordning, men jag kan se henne. Hon tittar lika nyfiket och glatt som när jag åkte till sheltret för tre månader sedan och jobbade där som volontär, där jag träffade henne för första gången.
Nosen sticker ut en kort bit mellan burens galler, jag är helt säker på att hon känner igen min lukt och minns hur roligt vi hade på våra promenader.

Efter tre månaders väntan är hon här.

Vi får vänta med att ta ut hundarna tills vi är på rehabcentret hos Dogs of Pegasus, skaparna av organisationen Jahira Dog Project. Där ska vi ta ut dom i deras flock för att utvärdera deras psyke bland stabila flockmedlemmar som direkt kan dirigera nykomlingarnas plats, fast inte före vi gått på en lång promenad för att tömma all stress och uttråkning efter flygresan.
Framme, alla skyndar sig ur bilarna för att få ta ut sin hund. Sagt och gjort så står vi allihopa redo att gå, fast inte Snö. Hon busar, skuttar, luktar, rusar fram och tillbaka. Jag står med tårar av lycka och en stycke Snö studsandes upp i ansiktet med miljontals pussar och nosduttar.
...
Fyra månader tidigare. Jag hade ställt upp som volontär på ett shelter för hemlösa hundar i Barcelona. Jag brinner för hundarnas välfärd och vill göra allt för att lära mig hundpsykologi och beteende, mitt mål är Specialiserad Hundpsykolog/beteendevetare. Och det bästa sättet att lära sig är att vistas bland hundarna och lära sig se hur de agerar naturligt och onaturligt i flock och på promenader.
Min resa dit var ganska lång och jag sov nästan hela vägen. Jag blev hämtad av en som jobbar på sheltret, han kunde ytterst lite engelska så jag fick vänta med mina frågor tills jag var framme och kunde prata med sheltrets ägarinna. Väl framme möts jag av körer av hundskall och förhoppningsfulla blickar från hagar och celler. En stank av urin och avföring som de anställda inte hunnit ta hand om tränger igenom bihålorna som en nål. Jag vet sen innan varför det är svårt att hålla rent, det finns bara tjugo volontärer som delar på över trehundra celler och hagar att städa, varje dag. Så det är det första på min lista, städa.
...
Lyckligare valp får man leta efter.