Redan som knodd jag lärde mig att ducka
i trängda lägen som satte mig ur spel.
Det blev min grej att undfly allt och sucka
i stället för att våga göra ”fel”.

Jag klöv mig själv så andras kluvna tungor
ej fick en chans att splittra mig totalt.
I karuseller och mentala gungor
smet jag i väg från livet jag ej valt.

Det lilla barnet började växa,
men samma bojor det ändå bar.
Och aldrig lärde sig det sin läxa:
Det lilla barnet finns kvar.


I fantasin så kände jag en lycka
där inte allt mättes i resultat.
Men drömmen min den var en skröplig krycka,
ja, kanske det, men ändå min kamrat.

Det var en tid av solsken och av åska,
upp och ner och ner och upp var dag.
Det var en tid av lättja och av brådska,
och av ett krav att vara folk till lags.

Det lilla barnet började växa,
men samma bojor det ändå bar.
Och aldrig lärde sig det sin läxa:
Det lilla barnet finns kvar.


För är man barn så skall man le och skratta,
ty annars ses man knappast som normal.
Jag gjorde så men tror att ingen fatta'
att sorgsna tårar rann under mitt skal.

Nu är jag äldre och mer rutinerad
alltmer luttrad, mer kontemplativ,
och fast jag nog var andligt amputerad
så saknar jag mitt ”glada” barndomsliv.

Det lilla barnet började växa,
men samma bojor det ändå bar.
Och aldrig lärde sig det sin läxa:
Det lilla barnet finns kvar.

* * *

Allan Edwalls Den lilla bäcken som kan användas som melodi till ovan text.