Det var onsdag. Jag satt på grillbaren och såg på TV:n mina säkra vinnare på Solvalla skena, gallopera, falla ner döda och göra precis vad som helst utom att vinna. V65 är ett gissel!

                      När den sjätte och sista avdelningen var över och jag, som alla andra onsdagar, var sur, trumpen, utblottad och desillusionerad, kom Hon fram till mig. Hon bad om en cigarett och jag fingrade upp en Gauloises ur kavajfickan, tände ciggen och tog en själv. Hon nickade avmätt som tack och rökte den utan att yppa ett ljud. Jag undrade lite smått om hon var stum.

Hon var inte alls vacker, det är jag den första att erkänna, men hon var inte heller ful, i alla fall inte av vad jag kunde urskilja i den dunkla och rökiga lokalen. Hon var något slags mellanting; ett medelvärde, en median, ett tvärsnitt av den svenska kvinnligheten, hopblandad till en köttslig enhet. Jag kände mig som underofficer Albert, vid hans första möte med Sara Videbäck, i Almqvists Det går an. Faktum var att även Hon gick an. Det var i alla fall vad jag ansåg då.

– Jag heter Ingela, sa hon när hon fimpat cigaretten och slagit sig ner vid vårt bord.

Även fast jag hade ett moln av rök från min egen cigarett lekande i mina näsborrar, och trots att hennes mun uttalat orden en bit ifrån mig, så förnam jag en lukt, eller snarare en doft av exotisk sälta och sträv mystik.

– Thomas, svarade jag med ciggen i mungipan och skakade hennes hand.

Vi satt tysta och bara såg varandra i ögonen. Jag drunknade i hennes gyllengula iris, som lika gärna kunde vara färgade av spunnet guld som av fränt morgonurin. Det skälvde och pirrade i mig. Jag gav blanka fan i de torskade stålarna, jag struntade i det spända läget i Syrien, jag ägnade inte det nyss avklarade EU-valet en tanke, och jag sket totalt i att jag skulle upp och jobba i morgon; jag brydde mig bara om Henne.

– Vill du ha något att dricka? hasplade jag ur mig och pressade fram ett nervöst snett leende.

Hon plockade upp en dosa Ljunglöfs Ettan och kramade sig en rejäl pris, vilken hon placerade under överläppen, sen tittade hon mig i ögonen och svarade:

                      – Ja, absint, men det har de inte här.       

                      Absint? Jag visste inte ens att drycken existerade. Jag trodde det var ett slags romantiskt fantasielixir, något som man bara förknippade med litterära storheter som Baudelaire, Wilde och Strindberg, men som i själva verket aldrig funnits annat än just i fantasin och i litteraturen.

                      – Nej, jag antar att de inte har det, svarade jag. Men säg, var kan man få tag på den drycken?

                      Jag rykte lite uppgivet på axlarna och förväntade mig ett skratt, ett leende, någonting som förklarade att hon skämtade, till svars. Det fick jag inte.

                      – Jag har absint, svarade hon. Riktig absint. Hemma hos mig.

                      – Har du?

                      Hon nickade till svar, reste sig från stolen, lade handen på min axel och sa:

                      – Skall vi gå då?

Det var kallt och blåsigt, regnet spilldes från skyn och mörkret var tjockt som tjära och klibbigt som flugpapper. Det hade allt blivit en hel del öl inne på krogen, benen gjorde inte riktigt som jag ville att de skulle göra och det blöta underlaget underlättade inte vår promenad.

När vi hade gått i femton minuter bad jag att få vila benen. Jag var helt färdig. Vi slog oss ner i en busskur en bit längre fram och just när jag hämtat andan lirkade hon in sin tunga i mitt gap. Hon smakade som hon doftade, fast tio resor bättre; det kändes som att grovhångla med en tallrik chili con carne, toppad med sjögräs och skummande saltvatten. Jösses vad jag njöt. Jag smekte hennes bröst utanpå blusen innan jag tog mig mod att föra in handen under densamma och plocka fram ett bröst [jag tror det var det vänstra] ur BH:n. Bröstet var tungt, långt och härligt. Jag klämde och masserade det, och det kändes som att jag knådade en jäsande bulldeg.

                      – Nu är det nog för nu, sa hon och lösgjorde sig ur mitt grepp, rättade till kläderna och reste sig från bänken. Nu går vi hem och super!

                      Jag lydde som en knähund, allt för upphetsad och förstummad för att kunna svara henne. Vi tog varandra i hand och gick som vilket annat par som helst den sista kilometern till hennes bostad. Efter tre extremt jobbiga trappor var vi uppe på rätt våningsplan. Hon fumlade med nycklarna, men fick till sist upp dörren och vi kunde kliva in.

                      Hallen var långsmal och hade gula tapeter med vitgula bårder. Jag hängde av mig min ytterrock, klev ur skorna och gick genom hallen in i vardagsrummet som var stort och väl inrett. Hon hade bilder av Goya, Giger och Dalí på väggarna, jag uppmärksammade också favoriten Baudelaires utmärkta dikt Kadavret upptryckt på glansigt A3–papper, inramad och med en skräckbild föreställande ett vanställt kadaver under slutstrofen. Hon hade smak. Hon hade klass. Hon hade mig.

                      Jag slog mig ner i soffan och tände en cigg medan hon gick ut i köket. Efter ett tag kom hon in med en bricka; på den stod två glas, en karaff med vatten, två skedar, en liten skål med sockerbitar och en flaska med Det gröna guldet. Jag var ivrig att få prova. Hon slog upp den giftiga vätskan i glasen, gav mig en speciell absintsked – en med små hål i själva skopan – och en sockerbit, och sa till mig att lägga sockerbiten på skeden och hålla den över glaset. Jag lydde blint. Hon hällde en skvätt vatten över sockerbiten som löstes upp och blandade sig med absinten, som genast reagerade med sockervattnet och blev mjölkaktig och ogenomskinlig som sperma. Vi upprepade sedan samma procedur med det andra glaset.

                      – Botten upp! skanderade hon och höjde glaset.

                      Jag nickade mot henne, fattade mitt glas, förde det mot munnen och svepte nektarn. Det var starkt och bittert och smakade som ingenting annat, men jag kunde kanske spåra en gnutta anis eller lakrits. Hon skänkte upp en ny rejäl sup, vi följde rutinen med sockerbiten och skeden och slukade återigen den gröna magman.

Vi tömde sjuttiofemman på en pisskvart, varken mer eller mindre. I fem minuter satt vi helt tysta, fånigt stirrande ut i tomma intet med gapande munnar och döda blickar. Tiden tyckes stå stilla, eller den upphörde snarare att existera [som om tid någonsin egentligen existerat] och det kändes som om vi var ett fotografi, en stillbild, veckans pausfågel eller ett fryst ögonblick. Sen small det till:

                      – Nu skall du slicka mig, ekade ett bokstavsdis långt borta.

                      Jag tittade klentroget ner mot mitt skrev och såg henne ömsom sugande, ömsom runkande min kuk. Vid vilken tidpunkt hon hade slitit av mig mina kläder hade jag inte en aning om, men naken var jag. Jag fick ur mig något i stil med ”Okej” och fumlade av henne blusen och BH:n. Brösten vällde ut som hungriga kamphundar, och jag klämde och sög dem som om jag inte gjort annat i mitt liv. Hon slet av sig kjolen och strumpbyxorna och blottade sin rakade visdomskälla. Jag särade på Jerikos murar och lät min bakteriehärd till tunga virvla runt hennes kittlare. Snart var den blodfylld och röd, stor som ett plommon. Hon savade duktigt och jag blev alldeles våt i skägget av hennes juicer.

                      – Åh! stönade hon. Åh, varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Åh! Se, den bär ju Génèverkorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor som narra människan att begå dårskaper och slutar med att släcka förnuftets ljus.

                      Hon hade Dalí, Giger, Goya och Baudelaire på väggarna, hon hade absint i barskåpet, hon hade eld i blodet och hon citerade Strindberg! Röda rummet! Trots mitt vansinniga rus var jag mycket nära att spruta när hon lät orden falla. Jag bet mig hårt i läppen och tänkte på logaritmer, derivata och min salig mor för att behärska mig. Ett citat från Rabelais och jag hade fått Vesuvius helvetesutbrott att framstå som en axelryckning, ett höjt ögonbryn, en tam darrning. Fy fan så jag slickade. Jag ristade rebusar i hennes fitta med min tunga, jag drack livets sötmjölk ur gudomlighetens pokal, det var nära att jag svimmade.

                      – Nå, så knulla mig då, sa hon och vände upp fittan och arslet mot mig.

                      Det var som att välja mellan haschisch och Hubba–Bubba, d.v.s. stört omöjligt. Jag hade redan smakat fittan och visste vad den gick för, men arslet, åh det underbara arslet hade jag ju än så länge bara beskådat. Det avgjorde mitt val. Jag siktade in mig på hennes pussiga rövhål och lät ollonet nosa på mynningen. Det fräste och glödde, pulserade och dunkade. Jag var som sagt okristligt berusad och hade därför svårt att hålla balansen när jag måttade in kuken i hennes ändtarm. Hon svor på finska och stönade som en tapir när jag arbetade in decimeter efter decimeter i hennes trånga stjärtvalv.

                      Jag var vimmelkantig, både av upphetsningen och av fyllan. Det sprakade framför mina ögon, intrycken smälte samman till ohyggliga skuggestalter och monstruösa vanföreställningar. Dalís, Gigers och Goyas skräckbilder fick liv och trädde ut ur sina ramar, jag skallrade tänder och tuggade fradga, kåt och livrädd, blyg och utlämnad. Hon var en blodsugande mara som mjölkade min livskraft, jag var hennes näring, hennes slav, hennes allt. Jag fick lov att blunda.

                      – Knulla mig i fittan! uppmanade hon och drog ut min kuk och lade sig på rygg i soffan med benen vilande mot axlarna.

                      Jag tog några djupa andetag och försökte slå bort de ohyggliga teaterstyckena som spelades upp för mig. Alldeles ovanför hennes huvud hängde den inramade Baudelairedikten; bilden av kadavret hade likt Goyas, Gigers och Dalís målningar lösgjort sig från sina bojor och dinglade som ett ångande köttstycke i luften. Det var avskyvärt att se och gjorde mig bara ännu kåtare.

                      Jag lade mig mellan hennes lår och vräkte in kuken till roten med ett juck. Min pung slog mot hennes anus, som var vidöppet och osade träck och kuksaft. Det var obeskrivligt hemskt… det var vedervärdigt skönt.

                      – Hårdare kan du! peppade hon mig. Djupare! Är du en murbräcka eller en fickkniv?! Så ja, bit i pattarna! Spotta mig i käften! Dra mig i håret! Spela inte allan! Låt åskan gå! Svinga med hammaren, Tor!

                      Jag tänkte säga att jag faktiskt hette Thomas och inte Tor, men jag vågade fan inte, utan gjorde i stället som jag blivit tillsagd. Hennes bröstvårtor smakade röding och var stora och svampiga. Jag knullade skiten ur henne, det var i alla fall vad jag tyckte, men hon var inte nöjd.

                      – Jävla fjolla! skrek hon så att saliven sprutade. Ynkrygg! Miffo! Demokrat! Vegan! Hårdare för böveln!

                      – Jag gör så gott jag kan, stammade jag fram.

                      Hon spärrade ögonen i mig och jag drunknade än en gång i hennes iris, som nu inte var gyllengula utan svarta som blod. Kadavret ovanför hennes huvud flinade ilsket och visade sina grönmögliga huggtänder. Jag insåg att det var dags för mig att skärpa mig, så jag tog i för kung och missfosterland och forcerade in kuken i hennes fästning till arselhål. Tre juck i röven, tre juck i fittan, tre juck i röven, tre juck i fittan; det var min taktik. Den funkade. Hon slutade kasta skällsord och svordomar över mig och gav mig i stället komplimanger:

                      – Du knullar så skönt, din jävla horbock. Du gillar att knulla mig i arslet och i fittan va, din sabla sjöbuse? Åh, Satan i gatan, ditt hämningslösa fnask!

                      Jag bytte från arslet till fittan och förberedde mig för klimax, när pungen med ett ploppande ljud försvann in i hennes hungriga rövkäft. En isande värk strålade från pungen, upp i magen, och jag vrålade av smärta och förvåning. Hon slängde med huvudet och tog tag om mina skinkor och juckade åt mig, jag var inte i stånd att tänka på knullandet.

                      – Min pung, min pung! gastade jag och försökte göra mig fri.

                      Hon bara skrattade och stönade om vartannat. Jag boxade på hennes fläskpattar, jag armbågade henne i solarplexus, jag grät och beklagade mig; allt förgäves. Värken var brännande het och helt överjävlig.

                      – Vänj dig vid smärtan, stönade hon, den är den gyllene medelvägen till njutning, knullbuddhismens Rolls-Royce!

                      Jag hade varken ro eller lust att tänka på Siddhartha Gautama, Nirvana, knullandets filosofi, eller något flashigt bilmärke. Jag hade annat att bry mig om, min stackars pung var i livsfara! Trots mitt mankemang märkte jag att hon var nära att komma. Hennes naglar grävde sig in i mina skinkor, hon bet ihop käkarna och hyperventilerade. När hon skrek ut sin orgasm fastnade min blick på en strof ur Baudelaires dikt:

Kring buken surrade asflugors flock

medan larvernas svarta här

flöt fram likt en vätska, seg och tjock,

över lemmar som sakta föll sär.

Det var allt som behövdes för att jag skulle släppa min laddning. Min strålkastare sköljde henne ren invärtes och jag noterade att det bubblade ut sperma vid kukskaftet, precis som om någon hade fyllt henne med Samarin. Sen förlorade jag medvetandet.

                      När jag vaknade ur min dvala var jag påklädd och låg i soffan. Pungen ömmade, och när jag försiktigt tog fram den såg jag att den var blålila och alldeles svullen. Absintruset hade släppt och bilderna på väggen var åter bakom sina glas. Hon stod på balkongen och rökte en av mina cigaretter. När hon kom in log hon snett och sa:

                      – Gick det för dig också?

Det hade slutat regna när jag lämnade lägenheten. Klockan var omkring sju på morgonen och staden gäspade yrvaket. Jag stapplade  hem, tog en grabbnäve Xanor och sov som en stock, med mantrat att ”nästa onsdag har jag i alla fall en säker vinnare” sjungande i mitt huvud.