Krampanfallet kommer plötsligt och skoningslöst. Han faller ihop på hallgolvet i plågsamma spasmer. Sportbagen han haft runt ena axeln flyger all världens väg och landar ett par meter från honom med en duns. Trots sina plågor bekymrar han sig om ifall han hunnit stänga ytterdörren till lägenheten eller inte, han vill minsann inte att någon skall se honom så här… fysisk smärta är en sak, skam och förnedring något annat, något värre. Han kisar mot ytterdörren och upptäcker att den är stängd. Tack och lov för det. Han måste vara glad för det lilla.

***

Men skrik inte, det är ingen som hör dig, och hör någon dig är det ändå inte någon som bryr sig. Hur skall de ha tid eller ork att göra det? Det finns ju så mycket annat som är viktigare och roligare och mer spännande än att skita ner sina öron med ditt kraxande. Du tycker att de borde bry sig. Haha, gick du på den lätta? Du är verkligen för tokrolig.

***

Var och en gör sitt, det blir bäst så, då blir det inget krångel.  Var sak har sin plats. Rubbar man det så rubbar man hela samhällskostcirkeln. Ett äpple om dagen håller doktorn borta. Jaja, det går bra med morötter också, men då måste du äta minst två. Vadå får ont i magen av sådana. Skärp till dig! Var en man! Jävla lipsill! Är du en liten jänta med snopp kanske? Ja, det är du nog när allt kommer omkring, för jag vet ju att du inte kan göra ens tjugo armhävningar utan att flåsa som en byracka. Gnälla och knota, starrbligande med dina våta pojkögon.

***

Seså, upp och hoppa. Ut och ta för dig nu. Livet är ju framrullat som en röd matta framför dina fötter. Tänk på dem som inga ben har, sådana är det synd om… på sitt sätt. Men du, vad har du för ursäkter? Nej, just det, inga alls? Ja, jag vet att du svamlar om ditten och datten, att du har haft en sådan otur med hälsan och med motgångar hit och dit, att du aldrig var älskad som barn, att ingen förstår dig eller kan se ditt riktiga jag. Låt mig kräkas i dina lungor så att du en gång för alla håller käften.

***

Han hasar sig fram på hallmattan, ivrigt sökande efter sportbagen. Nu når han nästan den. Bara lite till, några ytterligare ansträngningar så är han framme. En ny krampattack hindrar honom. Kroppen spänns likt en båge och han kastar huvudet av och an under ett rossligt jämrande. Det känns som att någon har opererat in en jordfräs i magsäcken, en jordfräs som trimmats och slipats och som nu brummar och väsnas och går för allt vad den är värld. Den värsta krampattacken klingar småningom av och han lyckas kravla sig fram till sportbagen innan nästa attack sätter igång. Smärtan får honom nästan att svimma. Han koncentrerar sig på att andas… in, ut, in, ut.

***

Såja, heja, hurra, jippie! Du kan ju. Jätteduktigt, ponken. Har du klarat av att lära dig att krypa? Flera meter dessutom. Och du har nästan inte gråtit någonting alls. Inte har du hunnit fylla fyrtio än heller. Det är nästan att man baxnar. Mamma och pappa kommer att bli så stolta över dig. Vill du att vi skall stämma upp i applåd? Skall vi sjunga en serenad? ”Så lunka vi så småningom!” Ha, vackert, eller hur? Jag kan ringa till TV och berätta hur fantastiskt duktig du har varit. Vilka löpsedlar det kommer att bli!

***

Han trevar efter pillerburken som ligger någonstans i sportbagen. Men oj och ack och ve, han hittar den inte. Var kan den vara? Kramperna i magen får honom att kura ihop sig i fosterställning, han skälver och hulkar, små svettdroppar glänser i pannan och en sträng saliv hänger från mungipan. Ett par skor! Det är ju alltid bra att ha, eller kanske inte just nu, men de kan komma till användning någon annan dag när han behöver lämna lägenheten av någon anledning, för att handla fryspåsar eller något sådant till exempel.
    
***

Han slänger skorna åt sidan och fortsätter att känna sig fram i sportbagen. En våt handduk, ett fuktigt linne, ett par dyngsura och illaluktande strumpor och ett par gråa kalsonger som färgats mörka av svett, men ingen pillerburk. Stackars liten. Och nu sätter en ny krampattack in. Det gör så ont, så ont i den lilla magen. Han tror att han skall explodera, eller implodera, han är inte säker på skillnaden. Dumma, dumma mage.

***

Han kan inte förstå varför den beter sig så elakt som den gör, han har gjort precis som doktorn sagt till honom: inte druckit något kaffe, inte rökt några cigaretter, inte ätit stark mat eller druckit alkohol, inte stressat, inte ätit för snabbt eller slarvigt. Han har tagit sina mediciner, han har druckit Samarin och ätit filmjölk med sked. Men den nesliga magen är så dum, så dum mot honom ändå.

***

Gör det ont? Det är så synd, så synd, så synd om dig. Stackars lilla pluttgubbe. Skall mamma komma och blåsa på magen så att det onda försvinner? Eller skall mamma drämma till dig i mellangärdet med stekpannan? Ja, det är nog en bättre idé. Ont skall med ont fördrivas. Låt mamma slå bort demonerna i magen. Det gör ont, jag vet det, men snart kommer du att glömma bort den smärtan. Mamma kan slå dig på käften också så att du blir så där roligt röd i ansiktet som om någon skulle ha smetat ut läppstift på näsan, runt läpparna och under ögonen. Som när vi klädde upp dig till den där maskeraden vi hade på mammas fyrtioårskalas? Det vore väl roligt?  

***

Han ligger på rygg. Kramperna har lugnat ner sig en smula. Han har lyckats tömma väskans innehåll, men utan att hitta sin pillerburk. Men oj, han har ju stoppat ner tabletterna i väskans dragkedjeförsedda ytterfack! Nu minns han det. Vad klantigt att han glömde bort en sådan sak. Han använder sina dränerade krafter till att dra upp dragkedjan till väskans ytterfack, och vips, där ligger burken med morfin. Han är så svettig om händerna att han har svårt att få upp locket på burken. Till slut går det dock. Han sätter burken mot munnen och häller i sig fyra tabletter, dubbelt så många som han är ordinerad att ta, och tuggar på dem för att fortare uppnå önskad effekt.

***

Det tar ändå närmare tio minuter innan morfinet verkar, det vet han sedan gammalt. Smaken av tabletterna är besk och hans redan torra mun blir ännu strävare av de söndertuggade tabletterna. Han vill ha lite vatten att skölja bort bismaken och tablettsmulorna med, bara lite, lite vatten, en munfull.

***

Kan inte gossen svälja? Det är inte lätt här i världen. Förresten, du ser väldigt fånig ut där du ligger på rygg, flämtande och sprattlande som en fisk på torra land, med läppar som är vita av intorkade tablettrester – eller är det fradga? Eller saliv? Fan vet, jävla dregelunge! Om vi ändå kunde filma det här och visa upp det för alla du känner, tänk vilket gott skratt de skulle få då. Det får du allt lov att bjuda på. Man kan inte bara ta, ta och ta, man måste ge, ge och ge också.

***

Och skrevar med benen gör du också, man kan ju bli illamående för mindre! Snuskpelle! Det gör tydligen inte tillräckligt ont i magen på dig för att du skall låta bli att tänka smutsiga tankar. Mamma borde ha klippt av den där fjantiga saken du har mellan benen redan när du föddes. Först navelsträngen sedan den. Knipsa av den bara, och putsväck! Kanske hade du varit lite mindre stollig i huvudet då. Du använder den ju i alla fall inte, eller hur? Den bara hänger och dinglar som ett skrumpet lillfinger med kallbrand. Amputation är medicinen!

***

Mamma är här. Mamma tröstar dig. Mamma skrämmer dig till hugnad. Å, stackars lilla dumma fjolla.

•••