Skrapar fötterna i gruset, knä mot stenen,
eftersöker orden
så långt inne
så långt bort.

Det finns ingen mottagare längre.
Ingen självklar pelare att stötta sig mot.
Ingen kumpan, medskribent.

Tiden får ägnas åt annat. Vet inte alls
om det är på gott eller ont.

Energin hamnar på annat,
ibland blir det vasst, slipat och briljant.

Var ärligheten hamnar känns stundtals
som en hatt lite på sniskan.

Fast så länge man kan se det som ett stilgrepp
får det duga.
Det räknas väl på sitt sätt.