* 

en utebliven revolution
med sina ovända stenar 

Mick Jagger klädd i vitt
häller ut döda fjärilar
över Shelleys Adonaïs
     det låter som applåder 

också vi applåderar
     eftersom vi inte betalt 

& gräset i Hyde Park lider
under barfotafötter dansar
ruset av dem som gått före 

                 * * 

Ruset av dem som gått före
avstannar och just idag har
Kreml lagt av luren –
trots att den som ringer
har väntat.
Väntat sedan 1916.
Tålamodet slitet
som ett vältummat radband,
ja, som om inte fanns.
Och tystnaden. 

               * * *  

Och tystnaden 
utsmetad som fingerfärg
blir efter tillräckligt lång tid
grå – som allting annat. 

Allt detta tänkte Rembrandt
innan frukosten avklarats
den 4 oktober 1669. 

Och vidare:
Ska jag sätta en fjäril i håret
på den gamle eller inte? 

De sjunger inom honom: Hem.
Du låter mig sluta mina dagar i frid. 

                   * * * * 

Du låter mig sluta mina dagar i frid,
och påföljande hemfärd. 

För andra är det bara början
på flykten från maktens hand
som famlar i mörkret på väg
mot marmortoaletten. Fruktan på två ben. 

Makten har nålat sina fjärilar
på frigolit och glasat in.
Den tvår blodet från sina händer
innan måltiderna. Sorterar sina stenar. 

Staffliet står likt en harkrank
i det dammiga rummet.
Tavlans tyngd av umbra frestar
de smala benen. Tyst som en bortgången. 

Den lille sveps som en död
och göms av mor och far
då de korsar öknar och gränser
till det okända. Draken vrider sitt huvud. 

Det här dataspelet har många nivåer.
Sanden som blåser in i munnen
gör det svårt att tala. Tigandet
säger också allt. Sandkorn mals mellan tänderna. 

                * * * * * 

Sandkorn mals mellan tänderna.
Tárregas strängar sjunger sorg, sjunger sol,
smeker över sanddyner
och chaidrickande nomader. 

Över prickarna i skrifterna
grälar mullor med stora gester.
Det spills på papyrus. Plötsligt:
Kriget är över. Man gråter.
Bäst före. Man ser sig mätt. Småsint. 

Rembrandt lägger ner en bukett penslar,
gör korstecknet. Återgår till schackpartiet:
Ditt drag! Jag dricker hans poesi utan is.
Jag bjuder dig en skål för en löpare! 

Jag nickar och säger: I natt ska vi dansa av oss
alla överflödiga ansikten i Hyde Park
och hissa våra segel som ett tecken:
en utebliven revolution.