I trädgården fanns en mörkröd ros som bara tydde på att det skulle blöda. Som spikar i hjärtat väste den sina taggar för det som komma skall. Vi låg på taket igen. Du och jag, två små men ack så betydelsefulla ord. Vi var så långt borta varandra, medan världens stjärnor lyste över oss och universum spred sig runt omkring oss. Tillsammans delade vi en liten evighet. Jag tänkte på varför jag lever , om livet som sagt till grund och botten handlar om att vara lycklig.

I dina ögon såg jag ditt liv forma sig som en filmrulle, du såg på världen precis som jag.När andra såg stjärnhimlen,då såg vi oss själva som stjärnor på alla andras himmel och världsalltet. Jag gick alltid omkring leende mot himlen och trodde på att jag hade hittat alla svar, men när du kom in gående på vägen av mitt liv, då märkte jag, att jag i själva verket var tomm,när jag redan tyckte att jag funnit svar till alla de obesvarade frågor vi alla söker svar på under våra liv.

Efter den kvällen då vi låg på ditt tak, lämnade du mig ensam i det universum, det delirium jag trodde var vårt, som nu enbart ägdes av mig. Du lämnade mig ensam och med den styrka du gett mig gick jag framåt på min väg utan att vända mig om, utan att ha funnit svar. Hemma väntade rosen i min trädgård, fast jag blödde och fast du med din vackerhet hade trängt sina spikar djupt in i mitt hjärta gick jag ändå framåt i regnet. Bakom mig lämnade jag blodet. Där låg hon och blödde i min trädgård. Hennes hår färgades från ljusbrunt till mörkrött. Ringen låg på gräsmattan och träden döljde den vackra kroppen. Jag gick framåt i regnet. Regnet viskade -Mördarens inre monolog-. Bakom mig lämnade jag blodet och skriken, framför mig såg jag svaret.