Vägarna vi tagit, stigarna vi följt, snart glömmer vi varför vi tog dem.
Ståendes här med fel person, lyssnar till nyårsraketernas oljud för att för stunden intala jag mig att; jag är lycklig.
Våra läppar möts likt rosenbladen som sammansatt håller ihop, värme, kognitiv glädje och en halv flaska vodka gör ändå livet uthärdligt.
Hennes blonda hår fladdrar i vinden, men när rakteternas färger och ljud avtar, och tystnad råder i huvudet, så ser jag en annan väg, onårbar om jag så någonsin orkade försöka.
Där står jag med dig, hållandes händer och ditt bruna hår ligger över mitt bröst, det är en väg där raketernas ljud inte spelar någon roll ty inga sinnen behövs dämpas.

Jag tittar ner i flaskan återigen, en rimlig ranson av temporär illusion.
Och när rosenbladen faller till marken, vad har vi då?