Jag undrar,
Är det med vemod och skuld som Döden kommer att bryta min stjälk.
Rycka upp mina pumpande förbindelser med kraften i jordens närande mylla.

Är det med känslor av triumf,
Likt fyndet av en vacker blomma att ta med sig hem,
Som jag kommer tas ifrån den ljusdunge där jag spirat år efter år.

Är det med skam över viljan att ha,
Och lättheten att kunna ta,
Som slutet hukar sig ner bland oss för att välja.

Gör det ont i Dödens hand att med en knyck,
Medvetandegöra för mig att jag lever på lånad tid.

Mina rötter gräver sig djupare ner i den fuktiga jorden.
Som om näringen från dem som en gång varit frodande grönska,
Ska lova mig liv.

Min intention sträcker sig upp i krispig luft,
Och jag andas med i samma rytm som allt innan mig,
Och allt som någonsin blir.

Jag är ingen sirlig blomma,
Jag är kött och ben.
Min sav är av rödaste blod
Min vackra doft är klen.
Och ändå,
Här står jag utan löften.
I väntan på att döden vill ta med mig hem.

Å så innerligt min själ önskar skönheten att stoppa Döden på sin stig.
Att genom ståt och doft väcka en lust att komma närmre,
För att framkalla känslan av att inte vara redo att ta med mig än.
Att jag står där för storslagen och praktfull.
Alltför speciell.

Så att jag lämnas på min plats att växa.
Och bestämmer träff med Tiden,
För att försöka charma även den.