EN BERÄTTELSE OM MÄNNISKORS ELAKSHET


Du hade inte utrustats med det skönaste utseendet
Men du hade ren charm och det där fantastiska leendet
Kommentarerna haglade och du blev ironiskt kallad
“klassens skönhet”
Det måste ha känts i din sargade själ nu när alla vet

Du led i det tysta sa inte mycket, du led så otroligt
Det var svårt att känna glädje över något nu när inget
var roligt
Ensamheten blev en svår nöt att riktigt knäcka
När alla hagelstormar av tillmälen kom, tar det inte slut
nu borde det räcka

Till slut gav du upp du fann ingen utväg eller utgång
Ändå vet jag att du tyckte i början att livet var som en sång
Men den sången blev alldeles mörk och intensivt kall
Ingen sa något om ditt leende och ditt fantastiska hårsvall

Nu ligger du i jorden jag vet att Herren tycker du är vacker som få
För illvilliga människor var elaka och onda, de kunde inte förstå
Detta är en del av mänsklighetens ondo, en fruktansvärd berättelse
Så din vackra själ kommer Herren att ta till sig, så du för en riktig
upprättelse

Bo Grapenskog