Det är tidig eftermiddag när mannen går ut på balkongen. På gatan nedanför går en stadig ström trafik. Avgaser stiger upp förbi balkongen på väg upp mot himlen, som är turkos. Den är så turkos att den står i stark kontrast till molnen, nästan som i en målning. Balkongen är liten, det finns bara plats med det vita plastbordet med askfatet på och den vita plaststolen han sitter på. Han bara sitter där och betraktar, betraktar bilarna och mopederna, betraktar molnens stilla gång, askfatet vid sin sida. Ibland flackar han med blicken, ibland dröjer sig blicken kvar vid något. Ibland sitter han med benen i kors, ibland sitter han gränsle på stolen. Från mitt fönster på andra sidan gatan betraktar jag honom ovanifrån, men aldrig från balkongen. Jag vill inte att han ska se mig. I mitt dunkelt upplysta rum tänker jag om honom: röker han? Han har ett askfat bredvid sig, ändå har jag aldrig sett honom röka. Då och då stiger han in från balkongen för att strax därefter stiga ut igen. Han verkar vänta på något. Vad väntar han på? Han är gammal. Döden? Nej, något annat. Mannen väntar inte på döden. Det ljuder till nere på gatan, en mopedförare har kört omkull. Han klarar sig. Mannen ställer sig upp och går fram till balkongräcket. Han lutar sig mot det på underarmarna och tittar ner på olyckan. Hans ansikte röjer inga känslor, det finns något distanserat i hans blick. Solen försvinner bakom ett moln, men han lägger inte märke till det, inte jag heller egentligen. Jag börjar tröttna på att iaktta mannen, men jag tvingar mig själv att fortsätta. Vad väntar han på? Han hör inte hemma här. Var hör han hemma? Jag frågar honom genom fönstret, men han hör mig inte. Var hör jag hemma? Jag hör hemma i det här rummet, men jag skulle nog också kunna höra hemma där han kommer ifrån. Jag går ut på balkongen, ropar åt honom. Får jag följa med dig dit du ska? Han lyssnar inte, låtsas inte höra. Jag ropar igen. Han tittar upp på mig, fortfarande distanserad, fast annorlunda. Vad väntar du på? ropar jag, samtidigt som mannen riktar blicken ner igen. Han lyfter på blicken, rakt ut mot ena gatuänden. Jag har stört hans distanserade lugn, har inkräktat på hans väntan. Han tittar mig i ögonen, inte distanserad längre, och låter mig med blicken veta att han inte tänker släppa in mig. Sen vänder mannen sig om och går in.