Försummad.
Ett helt liv.
Du ännu tror din närvaros vikt.
Komma med krav,
vem tror du att du är?

Närmare stående döden än dig.
Känslan av värmande armar,
som känner mig väl.
Känslor om natten.
Ångest om dagen.
Döden vet, döden vet.

Men du inget vet,
Du inget sådant kan tro.
Utan förståelse om vad jag ska känna.
Hat eller sympati.
Ditt icke-förstående.
Dina lögner för din omgivning.

Men du känner inte mig,
icke du känner mig.
Döden med dess befrielse,
vet mina tankar,
min melankoli och
krämpor.

Månen med dess mystiska ljus,
omfamnar mig mer.
Än du någonsin gjort.

Graven känns närmare,
än du.
Liggandes i en kista,
övertäckt av jord,
en del av naturen,
älskad av döden.

Min medkänsla finns hos
en anonym flykting,
från krigets katastrof.
Ett djur i behov av mat,
en kvinna tvingad från sitt hem,
hotad av mannens våld.

Jag har fått nog,
din betydelse värdelös.
Men så påträngande
och tvingande,
vill skratta åt dina försök.
Håna din idioti.
Slå in förstånd i ditt huvud.

Jag ger upp, jag ger upp.
Färdig med dig,
utan en del av mig.