Jag drömde en gång att min pappa hade dödat ett barn på Ica.
Jag såg liket hänga och svänga och dörrarna stod och slog.

Det var förstås inte sant. Det var ju bara en mardröm.
Min pappa skulle aldrig kunna göra något sådant, det var han för mycket människa för.

Men han ville ständig tillbaka till Frankrike. Jag förstod aldrig riktigt vad han gjorde där.
Numera vet jag men det gör inte att jag förstår så mycket mer ändå.
Han jagade någonting som han egentligen var för mänsklig för att hantera.
Han trodde nog att det gjorde honom stark, modig, stor, tuff.
Men han var för mjuk. Inte för svag eller mesig. För mjuk, mänsklig, snäll.
För mycket hjärta.


I ett rutat block finns sida efter sida av versaler jag så väl känner igen.
När jag läser första halvan påminns jag om högstadietidens fransklektioner. Ord och fraser, som ett gloshäfte. Men samtidigt ljusår ifrån varandra. I mina böcker stod inte mycket om spillt blod och att respektera fienden.

Andra halvan. En dagbok. En värld jag inte överhuvudtaget kan relatera till. Ett liv jag inte kan förstå att någon vill leva.



"Plötsligt står jag framför de där portarna igen. Tredje gången gillt, nu eller aldrig.
De har en telefonkiosk utanför. Sista samtalet. Men vem fan ska jag ringa?

Jag sitter i ett äckligt väntrum och betraktar foton från olika krig som legionärer deltagit i. Heroiska och blodiga.
2,5 timme senare får jag mitt nya namn och personnummer.


Dag 2
Malkholm! skriker caporal chef. Då ska jag gå i givakt och svara "present caporal chef". Men jag har lite svårt med det där i början och får bara fram "present".
Han stirrar på mig, skriker något på franska som jag inte förstår. Han går fram och slår mig rakt i huvudet. Och tre-fyra rejäla slag i bröstet.


Dag 5
Avhyvling av någon psykotisk, stirrande best får man minst fyra gånger om dagen. Även de stora, långa och starka grabbarna blir skakis. Bestraffningarna skedde alltid inför de andra så man skulle bli riktigt förnedrad.

"Nu är det helg och jag har tagit på mig min extra stora ring, bara för idioter som dig." skrek han. "Skalla den!"
Tre gånger får jag skalla caporal chefs klackringsbeklädda näve. Trevlig prick.


Dag 8
Jag umgås mycket med en före detta barägare från Sydafrika. Han är nog mer besatt av Legionen än jag. Han drömmer alltid sig bort med att han ska skicka hem foto på sig själv i legionsuniform. Visst fan drömmer jag med, men håller mig så nära jorden som möjligt.


Dag 15
Genom Paris i en buss med Legionens emblem. Väcker uppmärksamhet. Vid övergångsställen stirrar folk in i bussen med uppspärrade ögon. Är de imponerade eller tycker de synd om oss?

Fotodags. Först iväg och klä av oss halvnakna, åtminstone vi med tatueringar. Alla tatueringar skulle fotograferas inför eventuell framtida identifikation.
Sen paraduniform och riktigt ID-kort. Jävligt stiligt om jag får säga det själv.


Dag 19
Tillbaka efter dagens jävla bönmåltid grabbar caporal chef tag i mig. Han slår mig hårt i ansiktet och bröstet. Undrar vad fan jag håller på med. Jag har en snusdosa i fickan och han tror att jag stulit med mig dessert från matsalen. När han upptäcker sitt misstag ber han om ursäkt och säger till befälet bredvid att denne ska ge honom samma behandling som han gav mig. Det sker förstås inte. Men det var en fin gest.

Dag 21
En kille från Belgien har kommit på andra tankar. Han vill hem. Men från den här anhalten kan du inte åka frivilligt. Den chansen fick du bara i början. Nu gäller fängelse innan man får komma ut. De gör det klart för honom att han förmodligen kommer tvingas döda sin egen bror en dag.
Jag har själv mina tankar om det. Om att åka hem. Värken i benet och ryggen kulminerar. Men jag tänker att det försvinner nog snart."