Nu står jag där igen. Jag tittar upp på den som står på prispallen och ler.
Jag fejkar ett leende av artighet och klappar händerna när medaljen delas ut.
Egentligen vill jag bara slå näven in i väggen och gå därifrån.
Det är säkert miljonte gången jag står där.
Jag har hunnit se person efter person, i flera år, ta sig upp på den där pallen flertal gånger, men missar den själv varje gång.
Jag vinner aldrig, kommer inte ens nära. Men jag måste vinna.
Vinna är det enda sättet mig för mig att få något värde.
Jag har alltid stått nedanför pallen och fått gratulera vinnaren, till och med när banan varit till min fördel.
Jag måste vinna, jag måste!
Jag har inget mänskligt värde om jag inte tar mig upp på den där pallen.
Jag springer och springer, men kommer alltid sist.
Det finns antagligen inget sätt för mig att vinna, och om det finns så kommer jag aldrig att hitta det.
Kanske löparskorna ska läggas på hyllan...