Jag såg dig gå bortåt vägen min Käraste


Din kärlek du ger kommer i generationer att glöda

Hjärtat kände den värme när du gav rosorna så eldröda

Ju mer du tänker på att göra gott desto bättre mår du

Jag såg dig gå bortåt vägen när jag stod där i min farstu


Att våra vägar skulle korsas var en välsignelse så stor

Du var den vackraste man kunde tänka sig av en nordbor

Vårt öde blev som de flesta, glädje och sorg där vi vandra

Vi är tåliga men vi glömmer ibland att vi har bara varandra


Tidens tand tar ut sin rätt för oss alla, för fort går åren

Tänk vad nostalgisk man blir när jag såg dig den våren

Kinder som äppelblom och glad som en lärka i skyn

Lika ljuvligt sval som björkarna som bugade sig i vårt

skogsbryn


Vi människor borde vara tacksamma över detta märkliga under

För ingen vet något, men de behöver bara ta några sekunder

Din själ behöver frid och ro, så du kan se det vackra på vår jord

Att beskriva kärleken är nästan omöjlig, det fattas ändå ord



Bo Grapenskog