(det finns ingen väg ut
och jag tar den)

står där, med mossan över anklarna
lyssnar och räknar varje barr som faller 
och hör hur träden växer, kelar med varandra
känner hur de rätar på sina ryggar och
petar försiktigt på mina tankar

de tar hjälp av vinden
när avståndet är för stort,
försöker fånga oron som flyger
mellan stammarna

sen ler de åt mitt stängda hjärta
och åt att jag alltid kapitulerar
till slut