Frustration blandas med irritation. Ingen vill förstå. Ingen vill lyssna.
Jag står själv vid branten. Tittar ner.
Ser mitt liv. Ser ingenting. Ser sanningen.
Glädjen liksom rinner av mig. Glädjen som alltid fanns djupt därinne någonstans.
Försvinner.
Skrattet porlade liksom vattnet där nere. Livfullt. Sorglöst.
Plötsligt fylls mitt huvud av oförklarligt hat. Jag ser inget annat än fula grin.
Jag vill döda. Jag hatar. Ingen förstår. Som vanligt.
Ilskan blandas med en salt smak. Tårar. Alldeles för många. Alldeles för ofta.
Respekten försvinner. Grinen blir större. Hatet likaså.
I blindhet söker jag efter svar. Kvävda skrik. Skrik av förtvivlan.
Oron gör mig galen. Viljan försvinner.
Hoppet. Min ända anledning till att inte ge upp. Det sinar.
Lukten av rädsla sprider sig. Tränger sig in i alla vrår. Går inte att komma undan.
Blodet pumpar. Hjärtat slår frenetiskt. Adrenalinet dånar i min kropp.
Jag står på helspänn. Väntar. Väntar på det omöjliga.
Tänk om någon. Någon gång faktiskt ville lyssna. Försöka. Förstå.
Men hoppet har sinat. Och hatet är för stort.
Plötsligt är slutet så nära.