Jag skäms!





Ja, jag skäms

- och det alltför ofta.





Jag lider av en skamlig



social fobi,




den att i sällskap med andra



stämma ini



spott-spe- och hatsamtal.






Nyligen var jag tvungen att


gå ut på terassen för en nypa frisk luft,



hade råkat se en förment


vass artikel om HITLER


och dennes vanskapta penis.




Förlåt, ursäkta mig,



jag vill inte veta sånt om andra.




Andra må vara kaosnjutare


(: min myntade term)



jag är det inte.





Det större perspektivet



är de stora ledarna och deras



fruktansvärda grymheter.



Människor som just HITLER, Stalin,


Mussolini mfl mfl




Eller aktuella exempel;



självmordsbombare.




Jag måste ärligen, verkligen ärligen,


säga att min själ inte fylls av


hat gentemot dem,


snarare sorg och en gigantisk


nyfikenhet:




- Vad kan få en vanlig människa


med hjärta och känslor själv


att vilja döda andra?


Andra i singular eller gigantiskt plural?




Jag tänker ofta på dem


och begråter deras familj.



(SORRY.)