Jag träffade Wictoria Wonderbutton på stan idag. En sån där kvinna en på en miljon. Magiska ögon. Galet skratt så att folk vände sej om på gator och torg. Örebroarna var konfunderade. Sen kysste vi varandra hängivet och vilt när vi tog en fika på Wasakonditoriet, så att Nicolaikyrkans klockor började spela av sej själva och dränkte ljudet av Chopins dödsmarsch inne i kyrkan, där en begravning avgick, men det var ingen som sörjde nämnvärt. Vi barrikaderade oss uppe i Kyrktornet, och hade en natt jag aldrig kommer att kunna glömma. När det var slut på Festen så var det dags för arresten.