Min vän, ögonen dina är varma som solens vänliga strålar som söker sig över morgonland, med älvornas tårar fallna på gräs och blommornas blad. Glittrande små rena droppar.

Sökande är också du, där du finner till slut det som helhjärtat kan uttryckas. Med uppskattning & ungdomen betraktar du.
Men ibland finner du även det osköna, den sorgsenhet och det förakt bland landets blommor. En blomma som du själv, undviks inte.

Helt plötsligt, en distinkt och insiktsfull känsel besegrar du allt med sådant mod; dock fann du striden svår.
Helt plötsligt, stack det brutna svärdet i det hjärta som slår starkast.

Min vän, som jag sa blomman inom dig kommer ändå att fortsätta gro, fast dagarna är kalla, fast att snön ligger vid dina knän. Starkt du lever, så stark vill jag också bli.