Tåget kör förbi mig där jag vandrar på en slingrande landsväg belagd med grus. Livet tittar på mig bakom en solkig gardin i resturangvagnen.

Jorden snurrar så fort att jag blir yr. Människor snabbspolar sina liv för att få konstant rörelse. Tillvaron gör reklam för sig själv med snabba klipp och löften om lycka.

Ytan är tunn som folie, skrapa den med nageln och den går sönder.

Under den finns det äkta, som fruktköttet under skalet.
Gensvaret i en kram av en ledsen människa.
I det som munnen inte släpper ut, men som ansiktet och kroppen berättar.

Det subtila är tydligt för den som ser och känner mer än skalets glättighet. Akustiken i det rum där intiutionen finns är kyrklik och ljuder med kraft inom mig.

Att lyssna till dess röst ger mig rysningar, för jag vet att den säger sanningen och den fyller mig med en känsla av tillit och värme.