Inte bara var det så att min existens hade blivit villkorad. Mitt varande i världen hade också formats till att bli väldigt apparatmässig. Jag befann mig också i händer som inte var lämpade för traktering av dylika instrument, då.

Mitt liv blev en slags uppgift. Att lösa, kanske. Men inte för min skull. Jag kan köpa att ha ett uppdrag, ett kall, ett ärende i mitt liv, för då har jag i alla fall ett liv. Men inte att mitt liv är dessa abstrakta tingestar. Existensen kan inte få vara annat än ovillkorad och bara av livet självt.