Jag heter Bengt-Mårten och jag är direktör,

en välbärgad, uppskattad karl.

I Staterna skulle jag varit guvernör,

men nöjs med det lilla jag har.

Var människa är lika värdefull och bra ,

oavsett färg på sitt skinn.

Och alla har rätt att en egen åsikt få ha.

Så länge den rimmar med min.

Nere i Syrien är situationen extrem,

ja, terrorismens klinga är vass.

Men jag skiter i det, för jag har värre problem:

det ilar när jag äter glass.

Man kallar det folkmord om det sprängts en granat,

själv kallar jag det blott för trams.

För vad fan rör det mig om nån serb och nån kroat,

har trubbel med att hålla sams.

Men jag gråter, ty kronan den flyter

och börsen har rasat igen.

Min vinst och mitt tålamod tryter

jag torskar ju spänn efter spänn.

Att aktierna stiger är en bagatell

mina utgifter har ingen gräns.

Tunga avier och räkning från Shell

kryddas med TV-licens.

Sånt känns!

Vårt anrika järnverk lades ner just idag,

nu är dess verksamhet slut.

Men jag sörjer ej alls, för det var faktiskt jag

som fattade detta beslut.

De friställda gnäller, de kallar mig ”as!”

och undrar vad de skall bli av.

Så jag svarar lakoniskt: ”ni kan panta glas”,

men det gillades ej, vilka krav!

En tonårig flicka förnedrades brutalt,

och ropen på kvinnofrid höjs.

Men jag har ingen dotter så det känns rätt egalt

om sån mentalitet fördröjs.

Dessutom var flickan säkert promiskuös,

för att dansa krävs det ju två.

Och det känns smått patetiskt att på grund av en tös

något vidare samvetskval få.

Men emellanåt fäller jag tårar

som när priset på frimärken höjs

eller hundjäveln skäller och hårar

när han utanför NK förtöjs

Jag bölar och snyftar när skatterna tar

mina pengar som en kleptoman

Snart finnes nog bara självmord kvar

då jag inte är rikast i stan.

Fy faaan!