De va ett tagsedan, tänkte jag medans jag tittade ut. Ljudet av frenetisk ryska sprutar ut från badrummet.
vart tog jag vägen?
jobbet blev mitt liv.
Liv är meningslöst i vilket fall... Jag menar vi ska ju alla dö trots allt. Kastas tillbaka till de svarta icke existensen igen.
Jag ser en samhällsutveckling som går mot ge upp våran egna kontroll och lita på statlig översyn.
Like 1984 om du vill...
Och alla är okej med det, borde kanske inte förvåna mig men jag blir lite, mmm besviken på folk... igen.
Jag borde inte bli de, de har rätt att stödja den framtiden som de vill leva i. De är bara att de är inte min värld och klyftan mellan mig och dem växer... hela tiden växer...
De hade väl varit okej allting om de inte varit så förbannat tråkigt allting! Så jävla meningslöst... Lite grann jag ser hur skevt allting går emot och jag känner att jag ser det utan att bry mig...
Klyftan mellan mig och dem... utan att bry mig, även folk nära mig, de är ju mer som dem än mig...
Jag känner att jag inte behöver göra någonting. Vara någonting. Uppnå någonting.
Jag behöver inte svara för någon. Jag kan bara vara, låta tiden dra mig igenom denna meningslöshet, förlorad storhet, vunnen småsinthet, växande distans...
Jag kan inte fly denna känsla, oavsett full eller skrattandes med andra människor...
jag driver iväg, dag för dag, mer och mer bortom de dem tycker är viktigt, sant, rättvist, roligt, sorgligt, fansansfult, mm...
Aldrig riktigt förstått varför de behöver politik, ideologi, ledarskap, någon som säger vad är vad, ett behov att tillhöra någonting, oavsett hur löjligt det är...?
Aldrig förstått dessa upprörda känslor över att någon inte tycker som dem?
Är ni så små? Så obetydligt små?
Minns inte sist någonting oroade mig...
Minns inte sist någonting upprörde mig...
Vad är ni för mig? ingenting... ingenting...
för mig ingenting, men ni har rätt att leva de liv som känns rätt för er, som känns vettigt och sant... men ni betyder ingenting för mig... men jag respekterar eran rätt, att tänka, tycka och leva...
men erat öde påverkar mig inte, jag är känslomässigt bortom er.