Jag vet inte varför det var med vänsterhanden jag slog.
Kanske för att det kom direkt ifrån hjärtat.
Det slår slag lika ojämna som skärvorna över golvet.

Mitt ansikte uppstyckat i spegelspillror och jag känner mig ganska lugn.
Upplever det som mer verklighetstroget.
Jag är inte komplett.
En komplett idiot, på sin höjd.
En komplett idiot på sin höjd (långt upp bland molnen).

På en vinglig pinnstol.
Jag har slutat våga gunga med stolen, sådär som man gjorde i mellanstadiet.
Det är en aning mer riskabelt här, milslångt upp i luften, än vid en klottrad skolbänk med nära till golv.
Jag sitter mest och andas in och ut samma moln.
Om och om igen tills det förvandlas till regn.