Nej, livet utan en känsla av värme i bröstet, utan känslan av ömhet i själen,
det är ju totalt meningslöst!!!

Därför bör jag ta varje chans till att känna attraktion, sympati, kalla det vad du vill, men att umgås med personer som jag inte känner för, det tror jag är förödande i längden alltså!

Ibland tar jag till mig en gammal granne som hjälper mig mycket med praktiskt
tyngre arbete, men om jag får nåt ut av det kan man fråga sig?

Okej, man kan inte alltid känna värme, kärlek...
Det är kanske en del av livet att bara fungera, att göra det arbete som finns, men
jag får säga att jag är rejält trött på att leva så.

Jag vet med mig att jag har otroligt mycket värme i min själ, ja där finns en eld, en brand, men vem ska jag ge den till???

Jag är trött på att vara socialt förvirrad, att inte ha de rätta umgänget. Så förbannat trött och led på alltihop!

Jag träffade en äldre man, en japansk bildkonstnär. Han var varm och jag sa bara att hans konstutställning var intressant. Det tyckte jag faktiskt. Så jag ljög ju inte.
Sen sa jag bara att jag också tecknade i blyerts och med akvarellpennor. Sen gick jag därifrån och sa inget mer.

Jag kunde ha frågat honom om han var singel, om han ville träffa mig, men det sa jag alltså inte. Nej, jag bara vek undan som jag så ofta gör.
Ett undvikande beteende som jag måste jobba med.

Kanske var han gift och hade familj, men man vet ju inte det förrän man frågat.

När man blir äldre som kvinna är det svårare att bli ihop med någon. Man får själv ta intiativet. Annars händer ingenting. Jag har hört andra kvinnor säga det.
Det handlar väl om mod, som så mycket annat. Ja, det handlar mest om mod!

Amen.