Vi föds ensamma och oavsett vad dina närmaste säger så kommer du att dö ensam. Så är det bara och det är inget man kan göra åt saken. När hjärnan har skickat de sista signalerna till kroppen så blir allting svart och du kommer aldrig att komma tillbaka. Din tid på jorden, dina minnen, dina tankar, åsikter och handlingar kommer försvinna. Du kommer inte veta att du levt för att du kommer inte kunna tänka. Det kommer bli svart och livet ditt tar slut.

Allt min kära husfru pratade med mig om när hon låg i mitt knä döende var kärlek. Hon sa att hon aldrig hade blivit älskad av någon och jag tror henne. Hon var ful, tråkig och var helt okapabel till att ta kontakt med någon. Även om hon hade gjort det så hade hon nog aldrig kunnat attrahera någon på grund av hennes utseende och hennes dåliga personlighet. Hon dog i mitt knä och grät och sörjde hur hon hade levt sitt liv. Den ensamheten och tomheten inom henne var säkerligen en stor del till varför hon dog så ung.

Vi lever våra liv utan att egentligen ha en anledning till det. Jag lever inte på grund av att jag har ett mål med mitt liv. Jag har ingen speciell plats på jorden som är reserverad bara för mig. Jag är ett sandkorn bland miljarder andra sandkorn och jag är så pass oviktig så att min granne som ligger och sover 4 meter under mig inte ens skulle blinka om jag dog.

Med den här typen av information i min hjärna så stiger jag ändå upp varje morgon och av en märklig anledning så önskar jag att jag fick vakna upp brevid någon som jag kände något för. Jag är precis som min husfru var. En oälskad människa. Med största sannolikhet så kommer jag aldrig locka till mig någon som kommer att älska mig och jag kommer att leva hela mitt liv ensam. Det har jag accepterat och har gett upp med att försöka hitta någon att dricka mitt kaffe med på morgonen.

Fast ibland när jag åker buss eller står och handlar så glädjer jag mig åt att se på människor som gör sina dagliga rutiner. Jag fantiserar om hur det skulle vara att stöta på en person som var lika ensam som jag. Jag tänker på hur det skulle vara att få kliva in i någons liv och spilla min livshistoria och mina tankar över dem och få respons. En stunds kärlek.

Sekunden då min husfrus ögon rullade bakåt in i huvudet på henne så bekände jag min kärlek till henne. Inte för att jag älskade henne men för att jag kände av någon anledning tvingad att älska henne. Jag tror nästan att just den sekunden då hon gick från levande till död var första gången och hitills den enda gången som jag känt kärlek.

Någonting inom mig skrek till och jag kände att hon var den perfekta människan i världen. Vacker som död men ful som levande. Hon var inte speciell då hon vandrade på jorden men nu när hon är död så står hon över oss andra. Hon är död, därför finns hon.