Han lämnade dörren olåst och tänkte att ikväll är kvällen då hon kommer hem. Ikväll så finner hon äntligen vägen hem. Hem till mig igen. Det finns ju så mycket kvar att uppleva och göra.

\"Låt mig inte få dö själv. Jag klarar inte av att vandra utan att få stöd från dig. Det har varit så länge sen vi höll om varandra.\" Han begravde sitt ansikte i sina händer för att dölja tårarna från någon som inte fanns i närheten.

När han tittade upp igen och tog sig samman så var världen grå. Det var kallt och han tittade runt omkring sig för att hitta något som han kände igen. Det fanns ingen tröst i vad han såg utan gjorde bara honom mer illamående.

Han blev gammal och dålig. De sista åren så låg han på sjukhuset och väntade in döden. \"Ta vara på mig medans jag finns.\", sa han gång på gång men ingen fanns där för att lyssna. När han tillsist gick bort så grät hans mor på begravningen tillsammans med hennes man.

Han hade önskat att de skulle spela någon låt från den skivan som han själv spelat in. De skulle läsa en av hans dikter. Låta det vara en öppen kista. Att han skulle få bli begravd på gravplatsen närmast hans hus. Jag önskar jag hade fått träffa honom när han levde istället för att sörja honom nu när han är borta.