Man skulle kunna se hur änglar älskade med varandra. Man skulle kunna se hur enhörningar red över himlen. Man skulle kunna axla sig uppgifter att glädjeligen städa de tusen rummen i det gigantiska slottet som man bodde. Om man fick möjlighet att se det vackra ljusa färgerna i livet.

När himlen öppnar sig och luften blir ren igen så kommer jag äntligen få ta del av fantiska bildspel. Då elden sprider sig över jorden och galaxer långt bortom denna skriker och skenar fram genom tidsrymden. Sorg och smärta är för smått för att göra någon inverkan på människan och vi lyfer på locket och våra känslor får fritt spelrum.

Världen är bara början men fantasin och reglerna sätter stopp för konsten. Den underbara tiden som vi alla delar på jorden just i denna stund stryps av lagar om hur det ska vara och hur man ska leva. Jag är ensam för att jag väljer att pressa ur så mycket som jag kan ur mina tankar.

Jag är ensam för att du ryggar tillbaka då jag öppnar mitt hjärta och följer mina impulser. Jag dör när världen inte kastar sig ut för stupet för att se om den kan flyga. Min själ tar självmord för att vi inte kan eller vill leva ut våra drömmar.