Det lät som om dom på andra sidan den tunna väggen brottades
eller kanske begicks brott
Mer eller mindre var kväll pågick kampliknande läten
När man såg dem komma hem gick de bredvid varandra men utan att se ut som ett par, mer som kumpaner
Lika
På alla sätt
Kanske var de magneter som i närkontakt repellerade
motkrafter
som två hanhundar,
de två såg manhaftiga ut, lika som sagt
Med ett glas mot väggen hördes det än bättre
Flåsande, skrap och stön
Svårt ändå att avgöra vilken kroppssyssla som idkades
Vad skulle man inte ge för att få se

En kväll lät mer än någonsin, var där skratt eller gråt
En hård duns i väggen, glaset i örat nära att skära

Så var det tyst
Flera kvällar knappt ett ljud

Sedan såg man hen komma hem
gick inte att se om det var hon eller han,
-kvällarna mörka, och det var den där likheten, gångstil, längd och bredd,
hår och frisyr - ja allt
Som om de två blivit en

Till våren, med ljuset och på magen, såg man det var hon

Inte helt ensam

I magen låg tydligt en på väg

Lite mer klart vad som låtit där på andra sidan väggen