Jag gick in i en av alla dessa glasväggar
Jag en gång i tiden byggde upp runt mig
Bara för att orka överleva i nuet

Likt ett knytnävsslag fick den mig att vackla
För jag var inte beredd på dess intensitet
Ty jag trodde att jag lyckat spräcka dem alla

Men det enda jag uppenbarligen lyckades med
Då jag för första gången gjorde ett litet litet hål
Som senare blev allt större tills glasväggen var väck
Är inser jag nu att jag gjorde min glashydda större
Jag vågade lita på att någon verkligen ville mig väl

Så därför är det med dubbel sorg jag nu inser att
Glasväggarna ännu finns kvar kring min sargade själ
För att hindra mig från att helt låta någon annan få
Komma nära mig längre än för ett kort ögonblick

Och trots alla framsteg jag nog ändå har gjort
Klarar jag inte av att bara släppa greppet och falla
Våga lita på att det finns vänner som stannar kvar
Även om jag för en stund råkar falla in i gråt
Och vara den som behöver ett tröstens ord eller en kram