Vilket lustigt val, men vissa steg tas utan att vi vet varför och utan att vi vet utgången, så jag klev ner i tunnan bortanför skuggan på baksidan. Den hade ingen botten, inga fästen och utanför uppfattade jag ekon av andras liv, lite burkigt och overkligt i periferin. Det lät mest som reklamslingor och såna är jag relativt immun mot, men för säkerhets skull satte jag en lapp på locket: ”Sälj skiten nån annanstans!”

Jag hade lämnat allt utan att någon tog någon direkt notis, men detta triggade omgivningen. En massa slammer, sekunden senare fick jag nåt i huvudet. Det var kravbrev från kronofogden, jag fick inte befinna mig i tunnan, de hotade med utmätning.

Försäkringskassan däremot lovade mig en burk kattmat i veckan bara jag stannade där jag var.

Myndigheterna har fullt upp med att mangla de mest utsatta mellan sig, och tillplattade blir de som pressade löv lättare att lägga till handlingarna.

De stora systemutsugarna finns inte ens på radarn, de är verklighetens svarta hål, omgärdade av invigda grindvakter som är mästare på kastsöm; scenografiskolans kursettor.

Hur som helst så satte sig ensamheten som en fästing, irriterande nog på näsan, och sög blod ur all mening. Jag plockade bort den och några eftersläntrare innan de som sidospår gjort alltför stor skada, men så omslöts jag av ett evighetsvakuum som kändes hopplöst.

Hur de utifrån kunde plocka upp dessa signaler utan att jag gjort ett enda försök att stå i kontakt, var för mig en gåta, men vi läser väl varandra, och en del tecken är tydligare, som tystnad.

Det slamrade i locket, jag fick en burk i skallen, Prozac stod det bredvid ett döskalleemblem.

Mitt finger i luften betyder inte att jag har fått en idé, det betyder att er idé om hur existentiella frågor och sorg ska lösas hamnat i galen tunna.

Jag ska skriva mig ur fästingens grepp, in i sociala sammanhang. Det kommer ta en sommar, eller ett liv, vi får se.