Paket där då som då anlände till adressaten där då.
Skak, skak, rassel, rassel, skak, skak, rassel, rassel...
Man gör indignerat gällande förekomsten av skadat gods,
ont blod som ej förgås, hur man än skurar, skuuurar
Skak, skak, skvätt, skvätt, skak, skak, skvätt, skvätt...
Skura, skura, vrid ur... Skura, skura, vrid uuur...
Men kvittot då...? Vilket jävla kvitto?!
Och återbetalningen då i reda verklighetens reda medel,
skulle den stränga kluvna nervtrådar, stygnsy dolkhuggen
djupt inpå och inskänka must; mörk, makaber, mycken,
märgutfyllande i de tomma hålrummen i dina skrangliga benpipor,
gjuta liv i förlorade modlöshetens klena pajasgendarmeri
i dess rivna pappuniformer som trötta smällkarameller
hängande på en mer än avbarrad mer än trött, lelös gran
i avlägsna kådadrömmerierna och bitterljuva minnen om
de ljuva dagarna som kotte och framtiden vår.
Ja, det blir ju flyktsodaserenad på det, det hör man ju till,
jämte ackompanjemang av fattigmansorkesterns
medmusicerande, ylande skabbyrackor och hiskeligt trånande marskatter
och som en läcker detalj en ominös galge som minimalistisk rekvisita
i linje med sparboksinnehavet för det ditt sagolika manuskript, din ssskatt.
Allt under en glåmigt likgiltigt lyktstolpes hatiska hånfulla sken
på knä och med blottad nacke under det tilltänktas
fjärran fönster uppe i ouppnåeliga elfenbenstornet,
och på sin höjd, uttröttad och utled,
får du looov att olovligen, olagligen
somna in på gatan med blicken rakt upp i den ouppnåeliga
stålblå härligheten till bistert vått himlasängstak
och törstigt gulpa tillvarons tjuvnypande tårar
som naglar din tunna huds överkänsliga gränssnitt i asfalten
och så häva vi in den lusiga lodenrocken i piketbussen
och ger det tykna fanskapet en stoppsmäll i bara farten
och så sov, så gott, så gott på den gult inpinkade madrassen
med allt det som går så runt, runt
och också också kommer tillbaka,
alltid också kommer tillbaka
och går runt, runt, runt, runt.
Runt och tillbaka