Tsunamin slog emot i samma stund hon öppnade ögonen. Om hon bara fått hålla dem stängda! Ständiga sabotage, sammansvuren omgivning! Kunde man inte få välja ifred?

Ett ögonblick kan dras ut, och om det är tillräckligt trassligt och trasigt, så måste den farliga sorgen få tid på sig att flytta in i rummet igen. Varenda andetag gjorde så ont, som att hon inte mindes hur man andas. Hennes själ åkte in och ut i den lilla påsen. Framåtlutad, det var som en förlossningsvärk, men med ett missfall av sitt egna liv i knät. Hon hulkade, trodde hon skulle bli tokig, gå sönder, sprängas i bitar, hon kunde inte ta ett steg från soffan hon bosatt sig i.

Man kan skriva det man vill läsa, hon önskade hon kunnat läsa livet och skriva sin levnad, istället för att låta levnaden skriva livet. Kan man vara född på månens baksida, se stjärnorna, men aldrig nå ljuset? Vad finns det för mening med att överleva sig själv in absurdum utan att någonsin finna livet?