När åskan gick
släppte barnet
sin moders hand
med ett leende
som ingen av dem
kunde tolka
och tittade ut
över landskapet
där regnet
piskade upp fåror
i den försiktiga
försommargrönskan

De kunde ha gått in
men valde att stå kvar
med ryggarna
mot husets stenfasad
så tätt ihop
att hudens värme
trängde igenom
deras regntunga kläder

Bakom trädens
nakna toppar
hade den mörklila
himlen brett ut sig
med ett hånfullt leende
som närsomhelst
kunde brista ut
i ett blixtrande skratt