De glömde att klippa navelsträngen,
där och då, när jag föddes.
En röd tråd, ett sällskap, trygghetskoppel.
Strypsnara.
Största rädslan nu är att stå med en ensam
ända i handen.

Dyker ner med näsan i ångesten.
Upp ett par dagar och ner igen.
Tvingas dricka dy, för att sväva bland molnen.
Så lång tid nu.

Kan vi inte bara få leva?
Hoppa hopprep med navelsträngen,
göra minnesvärda mönster mot framtiden.

Varje dag är en seger. Varje dag är en kamp.