3 år i mörkret.

Det var mörkaste tiden november – december.
Nästan ett år efter våldtäkten.
Mörkaste tiden för oss också.
Vi var sa deprimerade – på gränsen till att vara apatisk.

På Solskiftens skolas fritids personal bjöd på julfest.
Ingen ville sitta vid bord med oss.
Sonens klasskamrater skrattade hånfull på sonen.
Föräldrarna lotsades att inte se oss.

Kort innan dess i Åkersberga centrum råkade jag på grupp av tonåringar som hängde vid ingång.
Jag med sonen gick att handla.
Sonen gick fram. Tonåringar märkte inte att jag går bakom. De skrikit till sonen ”Bög! Bög!”.
Han gick bara förbi med smärtsam utryck och tårar i ögon.
Jag kom till tonåringar och började prata med dem.
De visste inte vem jag är.
- Varför kallar du honom för bög? – frågade jag en av killarna
- Han är visst bög.
- Visade han någon sex intresse till dig?
- Inte till mig. men jag känner killar som sa ….
- Han är bara tolv år
- Det passar bra
- Du vet att han har visa problem och varför tror du han är sa ledsen? Om han skulle vara bög…
Jag kunde prata vidare. Jag kunde inte hålla tårar.
Jag minns inte ord för ord vidare dialog efter.
Jag tror att dessa tonåringar fattade.
Efter denna dialog sonen var inte lika intensiv förföljd.
Men de som förgripit på honom förföljde och hotade honom ännu mera.

Efter samtal med tonåringar rusade jag efter sonen och försökte prata med homon. Han ville inte svara på frågorna.
Han skrikit förtvivlat och sprang inväg.
Det var snöstorm.
Han var borta i två timmar.
När han kom tillbaka det var någonting i hans blick som skrämde mig.
Jag frågade vad han varit.
- I skogen.
Jag tror att han tänkte ta livet av sig.

Nästa dag ringde jag till Täby polisen och frågade hur sonens ärende utredning pågår.
Polisen svarade med otrevlig röst att det finns ingen som kan svara på min fråga. Det var bara klockan tre. Jag sa upprört att det inte kan vara sant.
polisen sa
- Alla gick hem. Ring imorgon.

Jag ringde också till LLS handläggare.
Jag var säkert att polisen, SOC, HAB och skolan informerade om händelsen. Jag var förvånad att handläggare LLS visste ingenting.
Ingen av denna organisation direkt ansvariga för barnets säkerhet informerade LLS att barn fick illa fast att det var deras första plikt.