3 år i mörkret.




När polisen ringde mig på jobbet trodde jag att polisen kommer i fullt fart med utredning.

När efter 6 år fick jag materialet i sonens fall och läste igenom - fick jag veta vad polisen gjort i själva varken.

Polisen handläggare tog över ärendet.
Tillsammans med polischef bestämde handläggare att kalla sonen till förhör 9 månader efter nya anmälan.

Det redan gick nästan ett år efter våldtäkten.

De dröjde tid.

Tiden jobbade mot oss. Sonen var mobbat och hotat av sina förövare.
Han mera och mera sänkte i depression och spelmissbruk.


Under väntan för förhör fick vi en annan sort hjälp.

De ringde från kommunen och sa att hjälp kommer.


Jag fick kallelse och trodde ”äntligen!”.

Det visades att hjälp kom i form av samtal med samtalterapeut , trotts att sonen avslutade kort innan dess sina träffar med psykolog som intygade att pojken är avstängt i sin sörj och alla samtal leder ingenstans.

Leila kom att söka käla till problem i vår familj trotts att sonen var utsatt för våld utanför familj.


Denna metod använder kommunen för att slippa ansvar.


psykologen hittade problem och rapporterade – vi bor alldeles för trång.

Vi måste flytta till större lägenhet och måste köpa nya möbler.

Fast detta problem måste jag lösa på egen hand.


Under tiden jobbade jag på hemtjänst. Min timlön var 90 kr per timme.

Eftersom har jag ingen körkort och kan inte cykla fick jag gå till olika uppdrag (en timme här, en timme där). Gående till olika arbetsplatser tog mig mera tid en själva arbete.


Sonen ville inte prata med psykolog.
Sonen gick ovilligt på samtal.


För att sysselsätta sig hittade de lösning – en enda sonens intresse – dataspel.
Han berättade om dataspel. Tiden gick. psykologen fick bra betalt.
Kommunen noterade i sin rapport att de agerade.

Jag upplev psykologens bemötande som spänn och kalt.

psykologen varit hemma hus oss för att undersöka miljö.
Sonen gömde sig i sitt rum. Han fick nog av henne.

Detta ”hjälp” från kommunen var en enda ”agerande” mot våld, mobbning och övergrepp.

När jag anmälde SOC till Socialnämnden, svarade SOC att de agerade i form av samtal med samtalterapeut.

Socialnämnden var nöjd med deras svar.

Min anmälan lags ner.

Några år senare, när sonen bröt tystnaden och jag tagit upp ärendet på nytt, försökte kommunen använda samma metod - ordna en till samtalterapeut trotts att under tiden både jag och sonen gick till psykolog.

När jag nekade kommunens samtalterapeut, motiverar Österåkers SOC till Socialnämnder att de erbjöd hjälp men jag nekade.