Ett flämtande andetag, likt det första jag någonsin tog.
Jag har längtat så länge.
Jag har längtat så jävla länge efter syret.

Ibland kopplas jag bort. Hon stänger av mig tillfälligt och lånar min kropp. (Det är det bara jag som vet.)
Utan att ens be om lov, hon är rätt ohövlig på det viset.
Men hennes charm. Hennes mjuka röst och hennes charm. Hennes glittrande ögon och hennes charm.
Jag förlåter så lätt.


I takt med pulsen som slår hårt i öronen efter det flämtande andetaget tänker jag
Aldrig mer
Aldrig mer
Aldrig mer
Aldrig mer ska jag luras in i ondska och ilska.

Men hennes charm.
Jag förlåter så lätt och jag glömmer så fort.