Hur ska jag någonsin kunna vinna min ständiga kamp?
Jag orkar inte vara ledsen mer, jag orkar inte må dåligt längre.
Jag känner mig ständigt tom, som ett stort svart hål inuti mig själv.
Jag är ett vandrande skal som bara existerar.
Som en robot som ständigt går på autopilot.
Jag skrattar och ler när man ska, bjuder på mig själv, om jag måste.
Men det ända jag verkligen vill är att brista ut i gråt.
Tårarna dyker upp ibland för en kort sekund,
torkar bort dom, för att sedan kunna sätta på mig mitt skal åter igen.
Skalet är min trygghet, jag hatar dig och jag älskar dig.
Jag vill bara vara fri, jag vill kunna känna sann lycka, jag vill inte vara ett vandrande skal något mer.
Jag vill vinna min ständiga kamp, för jag orkar snart inte mer.
Jag har kämpat och kämpat men inget händer, omringad av nära och kära, så varför känner jag mig så ensam för?
Hur ska jag någonsin kunna vinna min kamp, när jag ständigt är en robot på autopilot.

/Izabella Bölander.