Dras till kyrkogårdar, gravvårdar,där får man
lugn och ro, ingen som stör, där är det tyst,
för alla är döda, därför trivs man bland dem.
Här står allt stilla, inga oljud stör som utanför,
där civilisationens slammer och skrammel
ständigt håller en sömnlös, men härinne på
kyrkogården är det den tysta symfonin för de
döda som gör sig hörd, och nattetid är det
som tystast, inte en vindpust i en trädgren
ens, och man håller de döda poeterna sällskap.
Där ligger dom nu,i sina världar efter stormiga
liv, C Baudelaire, O Wilde, H Balzac, E Zola,
V Hugo, Sainte-Beuve, J Morrison, Rimbaud
J. J Rousseau mfl.......och de fick åtskilligt sagt
om det mänskliga jordelivet, på gott och ont.
För den som har fallenhet för vanföreställnin-
gar om outlösta energier,andevärldar och döda
som går igen,är detta en av de platser där deras
fantasier kan få stoff och näring,och att vandra
här en oktobernatt,lämnar ingen oberörd.
För ändå och trots att en kyrkogård är dödens
sovrum, är det mer liv där än bland många lev-
ande, när benrangelmännen dansar på sina
gravar där Edgar Allan Poe irrar berusat vilse
omkring bland gravvalven och kommer inte
ihåg var han låg, medan korpens öga bespeglar
allt.
Allt är tyst men i rörelse, när inget mänskligt
öga ser, och vem vet vad som sker i de dödas
riken, för döda hjärtan skvallrar inte om de
dödas okända mördare.
Medan Medusas huvud spökar i gravarna, och
det sjuhövdade huvudets ögon genskjuter alla
spekulationer om tingens ordning och egentliga
värde i dess maskätna mull,skall tystnadens ord
besannas.
Solklotets eld skall i en tid komma att förvandla
allt till öken, när så elementens och stjärnors
lagar tecknats på natthimlen.
Denna korsbefruktningens korseldar är den
enda urkraft som råder i skapelsen av univers-
ums outgrundliga lagar, med den eldskrift som
kan tydas på stjärnhimlen, av stjärnors födelse
och död.
Av intet återskapas sålunda alltet av intet och int-
et av alltet, i skapelsens krona.
-