Vid den gråblå sjöns strand sitter en ensam själ

Så nära vattnet att vågorna sköljer upp och gör

De redan blöta skorna blötare för var gång 

Men flickan bryr sig inte om vattnet i skorna

Eller om kylan som tränger in från stranden

Hon känner inte ens nordanvinden i nacken

När den leker i hennes utslagna hår

Lika lite som att tårarna faller bryr hon sig 

Ty det spelar ingen roll när hon ändå är 

Osynligare än ett spöke mitt på blanka dagen

Sakta sakta hon sluter sina rödgråtna ögon

Lägger sig ner där vid vattenbrynet och

När gryningen åter kommer har hennes hy

Blivit lika gråblå som vattnet och stranden

Och hon har äntligen blivit synlig igen