3 år i mörkret.

Efter beslut att lägga ner utredning plågades jag ständigt av känsla av otillräcklighet.
Sonen som majoritet av offer till sexuellt våld hade skuldkänsla.
Vi nästan tappade kontakt med varandra.

Vi båda flydde verkligheten. Han i spel. Jag gick ut, dansade, träffade folk.
Det är inget fel med det.
Bara det gav mig ingen tröst.

Sonens psykolog som tätt samarbetade med utbildnings chef övertalade mig placera sonen på Kristinaskolan i Täby.
pedagogen som på olika sätt försökte övertala mig för ”boende” för sonen sa att Kristinaskolan är platts för dårar.
Hon var helt rätt.
Skolan placeras i mörka otrevlig lokalen, har i majoritet grov utvecklingsstörda elever.
Där var också liten antal elever med lindrandeform diagnos.
Men allt i skolan anpassar till lägsta nivå.
Utvecklings behov av elever med lindrande diagnos diskrimineras.
Sonen hamnade i kraftig understimulerade miljö.
Han var ofta hungrig där.
Trotts att barn med diagnos ofta har särskilda matvanor brydde inte personalen om.
Gick inte att diskutera.
Sonen kallade Kristinaskolan för ”helevetten”.

Jag ville återställa kontakt med sonen.
Jag fick ett ide.
Tidigare drömde jag med sonen att vandra jorden rund.
Vi återvände till våra drömmar om resor till olika länder.
Vi hittade på sagor med spännande äventyr.
Kreativitet hjälpte sonen att börja bearbeta trauma.