3 år i mörkret.

Jag försökte hjälpa sonen bearbeta trauma.
Det var som att simma mot strömmen.

Ibland gick han ut på promenad och kom tillbaka djup deprimerat, ville inte prata.

Efteråt, nar han bröt tystnaden, berättade han att han ibland bruka träffa bekanta, fick vara med. Men sedan ofta dök upp någon av gängmedlemmar eller deras kompisar som kallar sonen för bög och trakasserar honom.
Det bruka hända under stora helgerna.
Efter sådana incidenter hade han raseri utbrottet.

pedagogen ofta sa till mig att med tiden kommer jag inte hantera honom.
Hon var anfarten i detta frågor.

Avgörande stunden kom nar sonen var nästan 15.

Han var redan stor och stark.

Det var midsommarafton.
Det var väldig varm dag.
På Ekbacken i Åkersberga rund midsommarstång samlades folk.
Sonen kom dit.
Han kom tillbaka helt svettig och rasande.
Troligen träffade han någon av gänget som retade honom.

Jag minns inte varför vi började bråka.
I raseri började han kasta saker, agerade hotande och försökte slå.

Vi pratade tidigare om sådan hände och jag kan inte hantera honom då måste någon annat göra det.
Jag ringde till våra kontaktpersoner men kunde inte nå dem.
Jag ringde till Pedagogen.
Hon övertalade mig ivrig att ringa till barn psyke akut.

Jag ringde dit - på Sachsska barnsjukhuset.
De svarade att de har ingen bil och vi måste åka dit.
de sa att sonen kan vara placerat där.

https://www.elchocker.se/?fbclid=IwAR1ozmhFsB6Biq5_ZPoPxydM0t7RJJjTAiwuK3cGVH7KCeICwB8-HL7OsNE

Han grät inte, bad mig inte att ändra mitt beslut, bara frågade om han kunde komma på besök hem någon gång senare.
Allt var sa hopplös och sorglig.
Det var svårt för mig att hålla tårar.
Runt omkring oss folk festade midsommar.
Jag föreställde mig att jag kommer åka med honom till psyke akuten och lämna honom där.
Jag visste inte att nykommande barn på psyke akuten på Sachsska barnsjukhuset ofta sickas till källaren bältas och tvångsmedicineras.
Barn kan hålls där i veckor.

Jag bara kände att jag kommer förlora honom.
Det var avgörande stund. Lika dramatisk som dag nar han var våldtagen.
Jag bestämde att försöka prata med honom för sista gången.
Då bröt han tystnaden.
”jag blev elak efter detta har hänt med mig ”
Sedan berättade han om våldtäkten.

Första vad jag gjord straks efter – ringde till polisen och anmälde barnvåldtäkt.

( under två monader fick jag göra det om och om igen. När jag ringde för att ta reda vem är handläggare kunde de inte hitta min anmälan. Bara när jag kom till polisen och lämnat anmälan fick jag handläggare efter en månad – det var Täby polischef. Hon hanterade ärendet på 2 minuter – sa till mig ”inga vittnar, inga segment, ungen utredning” och avslutade samtalet.)

Andra vad jag gjord straks efter sonens berättelse - ringde till Pedagogen.

Hon som bruka vara så ivrig och engagerat i våra liv ställde inga frågor och visade ingen intresse.
Hon mumlade någonting otydligt och hastigt avslutade samtalet.
Sedan dess ringde hon inte.

Hon som bruka ringa till oss nästan varje dag plötslig försvann.
Jag ringde henne om en månad.
Hon pratade väldig osäkert.
Jag ville träffas.
Under träff agerade hon helt annorlunda en förr– som hon var beredd att springa iväg när som helst.
Hon sa att hon såg upp sig från Söraskolan och hon hade träff med advokat.

http://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/stora-brister-i-tvangsvard-av-barn

http://www.aftonbladet.se/debatt/article23478475.ab

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/tvangsatgarder-vanligt-nar-barn-mar-psykiskt-daligt
http://www.ivo.se/publicerat-material/rapporter/lat-barn-komma-till-tals-i-tillsyn--over-psykiatrisk-tvangsvard1/
http://hejaolika.se/artikel/bo-stoppa-felaktig-tvangsvard-av-barn