Bilen stanna hastigt precis som mitt hjärta när jag fick veta att du inte längre fanns. När jag fick veta att ditt hjärta hade slutat pumpat blod ut till din kropp och gett din hjärna syre, när jag fick veta att du hade tackat ja till den sista drickan från livets hand.
Det regna och var kallt och silvrigt grått, precis som ditt hår.
England som brukade vara ett glatt ställe för mig och min familj, Nu var det ett land där någon vi älskade hade dött.
Dörren var seg och öppna men stängdes snabbt.
Det känns som att den var gjord så med mening, för när man satt sin första fot in innanför dörren så var första tanken att springa långt där ifrån, spring så dina lungor blöder och din hals drunknar av tårar.
Men hade du vänt dig om så hade den hårda verkligheten slagit dig tillbaka in i den mörka sanningen.
Jag kommer aldrig få prata med dig mer, aldrig få höra hur mycket du uppskatta mig och jag fick aldrig få säga till dig hur mycket jag älskar dig.

Vägarna var äggskals vita fyllda av positiva tavlor för att göra det mindre stelt och overkligt, men detta var verkligheten som ingen ville förstå, att detta var ett begravnings hem.
Ett hus där folk, som en gång levde skulle hamna.
Mattan var röd och fylld av små vita fläckar, ner trampad och ner dränkt av tårar och inramad av smala väggar ledandes till din dörr, farmor.
Dörren var lång och hade ett silvrigt obetydligt handtag, men bakom dörren fanns döden sig själv.
Ett skal från där min farmor brukade bevara sin själ.
Personalen pratade i lugna kalla vågor.

En för en gick in och sa sina sista ord, men de var ju inte deras sista ord.
De orden hade jag sagt för en månad sen när du låg i sjukhus sängen täckt av slangar och blod.
Den personen du var där i den stela vita sängen ner målat av blod.
Det var inte min farmor.
Det var cancer jag bemöttes av.
Kistan du låg i var glansig, du var inbäddad i en vit och oskuldsfullt skynke.
Dom hade sminkat dig och fyllt dig med medel så du inte skulle va ruttet avfall, till och med löständer om du aldrig brukade ha.
Dom hade förstört ditt utseende bara så ögat kunde vila.

Rummet var litet och obehagligt men pyntad som ett vackert hus, men varför ska det vara vackert?
Vi alla vet att döden inte är så vacker som vi målar upp den som, vi alla ruttnar och faller samma och väller ut äckliga och kräkväldiga gaser.
Vår hud blir blek och gummi liknande, blå och stel.
Vi blir inte vackra änglar som vi alla önskar och ger ut på tv och sociala medier. Vi blir vad vi alla fasar att bli.

Jag trodde hela tiden att du andades, ditt vita linne och ditt platta bröst rörde på sig upp och ner som vågorna på ett sorgligt hav.
Jag var tvungen att sätta mig med ryggen vänd och nästan böna att du inte skulle resa dig som i en smaklös zombie film från 90 –talet.

Jag hade skräck som cirkulerade mitt blodomlopp.
Jag försökte hitta ro och sitta lugnt på den röda skitiga mattan.
Jag försökte hitta de rätta orden men det kändes som jag dansade på en äng fullt av nässlor, varje steg jag tog kändes smärtsamt.
Jag dansade inte graciöst utan bara fumlade runder på en ensam äng.
Det finns inga rätta ord och säga nu och det fanns inga rätta ord då på sjukhuset.
Allt jag kunde föreställa mig var på hur du kräktes upp blod och hur din vita sjukhus rock blev dränkt av det nästan svarta blodet, din kropp vägra ha kvar inom sig och hur du böna och bad om att få dö.

Min farmor var inte kvar, utan det var nästan som du hade en demon som hade begravt sina klor så långt ner i ditt hjärta att allt du ville var, att få dö.
Även om det var något du fasade om så var det bättre än den smärtan du hade som rev sig igenom dina organ.
Jag hade inga sista ord för dig farmor för det fanns ingen mening, för när du dog så slutade hela du existera.
Du fanns inte i himlen och lyssna på vad jag hade och säga.
Den kalla verkligheten var att här satt jag som en 15 årig flicka på ett rött och fult gammalt golv i skräck och i chock, för nu hade jag för första gången sett en död människa.

Min hjärna kunde inte hantera detta för jag har alltid sett dig leva. Inte som nu farmor, du är ju död nu.
Så min hjärna försökte fortfarande spela upp en bild framför mina ögon som simmade i tårar, att du lever fortfarande och att du kommer resa dig och krama mig, och säga att du älskar mig.

Allt är så mycket bättre nu och att du lever uppe i himlen.
Med vår heliga fader och dansar på ängar av oändliga moln, där det inte finns smärta eller sorg existerar.
Bara ett land gjord av kärlek, där ingen kommer någonsin få vara ensam.
Men sanningen är att du inte finns mer, din själ försvann när du dog. Dina ögon tappa sin gnista och nu finns bara ditt skal kvar. Som kommer snart brännas, och bli placerad på din tunga meningslösa grav.
För där finns inte du, där finns bara en sten med ditt namn på. Inget mer.
Jag har glömt din röst nu, fyra år senare.
Graven innehåller inte bilder och minne av oss som hjälpa mig komma ihåg utan bara en plats för min farmor skal får ligga.

Döden är en oskriven bok som vi levande varelser aldrig kommer få läsa tills den dagen vi tar vårt sista glas från livet källa.