Hon stod i sitt rum med en handgjord kniv i sin hand. Hon kramade skaftet hård och kände det räfflade mönstret mot sin handflata.
Fönstret stod på vid gavel och hennes guldblonda hår kittlade henne i ansiktet. Utanför fönstret hördes röster av skrattade barn, lyckligt ovetande om vad som var på gång att hända.

Ingen förstod eller skulle någonsin kunna förstå henne. Alla tog henne för givet, som om hon var något känslolöst och obetydelsefullt.
Hon såg upp mot alla bucklor och pokaler som stod på rad och som hennes andra jag hade vunnit, för att hon låtsas vara någon annan. Alla pokaler hade en etta inristad. Medaljerna skramlade lågt av den svaga brisen som smög sig in genom fönstret.

Från den stund hon föddes hade hon varit gallrad i en bur som var omöjlig att öppna. Hennes hjärta hamrade hårt i bröstet. Inombords skrek hon, men även fast hon öppnade munnen kunde hon inte yttra ett ljud.
Ingen skulle kunna vittna eller lyssna på henne varför hon tog detta beslut. Ingen skulle kunna se ljuset slockna i hennes ögon och se hennes kropp falla livlös till golvet. Ingen skulle kunna se henne gå upp för trappan till himlen, eller försöka ropa tillbaka henne. Inte ens Gud skulle stå vid Himlens port och välkomna henne. Ingen brydde sig. Hon var alldeles ensam.