Hon gick sakta framåt på den ödsliga vägen. Det var vindstilla och det fanns en antydning till åska i luften. Runt henne bredde stora åkrar och ängar ut sig och på några av dom fanns det hästar. Hästarna rörde sig inte, det var som att allt stod stilla. Som att tiden stannat stannat sedan sist hon lämnat området som barn.
Det var alldeles tyst. Man hade kunnat höra en liten sten falla till marken på tio meters avstånd. Hon kom fram till en allé som ledde fram till ett hemtrevligt hus. Hon svängde in på allén. På båda sidorna av den fanns höga ekar, och vägen var gjord av gammal asfalt. Hon mindes dagen hon gett sig av som om den varit igår. Hennes föräldrar bråkade hela tiden. Hon hade kunnat sitta på sitt rum på övervåningen, och hört glas krossas och hennes föräldrar som skrek åt varandra. Tillslut hade fått nog. Hon gick hem tidigare från skolan och packade mat, pengar och kläder i en ryggsäck. Sedan rymde hon hemifrån. Hon mindes att hon stått i början på allén och tittat på huset, precis på det ställe hon just passerat.
En rad av minnen dök upp i hennes huvud då hon kom närmare huset. En fallfärdig gungställning stod på framsidan. Hon kunde se framför sig en liten flicka med långt, brunt och blänkande hår, stora, blanka ögon och smalt ansikte sitta på gungan och stirra rakt ut i luften. Flickans ögon var trötta och rödgråtna. Hennes händer höll slappt i repen som höll upp gungan. Några meter ifrån gungställningen stod en mycket gammal och rostig bil. Ett nytt minne dök upp i hennes huvud, och hon kunde se en bil gå på tomgång på uppfarten, och hennes mamma som stod vid den och skrek åt hennes pappa.
Vid en av husknutarna kunde hon se en liten lucka där hennes pappa brukade förvara ved. Det brukade vara hennes gömställe när föräldrarna bråkade som mest. Hon kom ihåg hur skönt det brukade vara och sitta där, ensam i mörkret och med doften av våta vedträn i näsan.
Hon gick upp på den lilla ruttna bron och greppade dörrhandtaget. Det höll på att lossna, och dörren svängde lätt upp. Hon klev in i en hall med jordigt golv och flagnande tapeter. På golvet låg en randig trasmatta som nästan inte syntes under det tjocka lagret av damm som täckte golvet. Det luktade mögel och målarfärg, och bredvid ytterdörren fanns en trappa som ledde upp till övervåningen. Bredvid henne fötter stod skor prydligt uppradade. Det fanns små vita med silverspännen, och svarta, blänkande finskor som hennes pappa brukade använda. Hon fortsatte in i köket, som bestod av ett fyrkantigt bord med fyra stolar, ett kylskåp, en spis och en diskbänk. Över diskbänken satt fem grönmålade skåp. Hon mindes alla gånger hon hjälpt sin mamma med maten, och stått på en pall för att nå upp till diskbänken. Från köket fanns en en ingång till vardagsrummet. Där fanns en maläten soffa med ett litet bord framför, en liten tv med antenner på, ett golvur och en bokhylla. På golvurets urtavla stod timvisaren fortfarande på tvåan, precis som den gjort då hon lämnat huset. På bordet framför soffan låg en ljusgrön dammtrasa. I fönstren stod vissna blommor i vita porslinskrukor med små blåa blommor på. Från fönstren kunde man se baksidan, där fanns ett äppelträd, ett jordgubbsland och några buskar. Det fanns också en fiskdamm med stenar runtom. Bredvid dammen fanns ett litet runt bord med två stolar, där brukade hennes mamma sitta och dricka te med sin väninna och samtala om ditt och datt och byta recept med varandra.
Hennes mamma brukade försöka få hon och hennes pappa att samarbeta med varandra och sluta bråka. Det brukade fungera i några dagar. Hennes mamma var en omtänksam kvinna med snällt utseende. Hon brukade ha sitt axellånga hår bakom öronen, hon sa att det såg ordentligare ut. Hennes pappa var lång och lite kraftig. Han hade ett bekymmersamt uttryck i ansiktet och hade en stor kal fläck mitt på huvudet.
Plötsligt kände hon att hon inte ville vara i huset mer. Som om något hemskt skulle hända om hon stannade en minut till. Hon rusade tillbaka genom köket och ut i hallen. Hon slängde upp dörren så hårt att den höll på att hoppa av gångjärnen. Hon sprang och försökte fokusera sig på slutet av allén och att inte se sig omkring. När hon åter kom upp på vägen och ekarna slutade, vände hon sig sakta om. Huset såg välkomnande och oskyldigt ut, men med sina tomma, gapande fönster och krossade glasrutor återspeglades bara hennes mardrömmar. Det var något otäckt med huset som hon bara själv kunde se. Hon började åter gå på vägen. Hästarna stod precis i samma position som då hon kommit. Hon såg sig om en sista gång, hon kunde fortfarande se en del av huset, och hon hoppades med hela sitt hjärta att hon aldrig skulle behöva se det igen.