Tidig morgon, Anno 1793,
himlen är helt avklädd
och man har inte funnit den döde
mitt i ditt huvud ännu.
Hösttrött geting
irrar under taket. 

Två björkar börjar slåss
om samma skata –
klöser ögonen ur varandra
precis som livet
har två färger:
grå och grå. 

Efter att solen seglat upp
över frukostbordens ägg
färdas vi i stålfarkoster.
Vi är allfarvägarnas tvålar,
glider förbi varandra, på väg från
till, med vanans nedslagna blick. 

Borrby, Borrby, vår spegelbild i rutan,
du är en sluten bok, armarna i kors
och låsta blå dörrar.
Grusparkeringen vid kyrkan stoltserar
med sin skörd av tigande sten och damm.
De döda ligger med ansiktet uppåt. 

Våra händer kuttrar, ruvar
i sina byxbon. Vi hänger
besvikelsen på tvättlinor
och sväljer. Borrby, Borrby,
vi lämnar dig oläst utan hundöron
mitt ute i ingenstans.