ROSOR AV BLÄCK

MINA FEM SINNEN
Förvirring
Bedåran
Rädsla
Insikt
det onämnbara

Så jävla sanningsenligt att det svider
Ett rum med fyra väggar
och strålkastarljuset följer dig
Det finns ingenstans att gömma sig
Som en fluga i en glasburk
Jag ska fånga oss alla
en efter en
vända insidan ut
har du sett den köttiga insidan av ditt skinn?
Blotta den ofrånkomliga verkligheten
du aldrig igen kommer att kunna
blunda för

hur länge kan du stå ut?



FÖRVIRRING
(och trivaliteter)

Förvirringen i
samspelet med
alla trivaliteter

Som jag omger mig med
och hänger mig åt

Jag är förvirrad
jag är förlorad
jag är skärrad
jag är omfamnad


NÄR VÄRLDEN BARA FÖRSVINNER
Ibland när jag blundar
märker jag att världen bara försvinner
för det gör den
den finns inte längre kvar
Jag vet inte var den tar vägen
när den försvinner

För jag är då ensam kvar i verkligheten
det är bara jag och mitt förnuft som existerar
Ingen kan längre förstå mig
och jag kan inte förstå mig själv
förnuftet är kvar men inte förståndet


VILSE
Vilse i skymningen
vilse någon annanstans
Jag vill se och känna månens
glans
Om det finns någonting att känna alls
Vilse i gryningen
vilse överallt förutom här
Vilse överallt
vilse i vad som var mitt hem
du behöver inte visa mig en stig att vandra på
ty varthän skulle jag gå?


OVISSHET
En darrande, skälvande ogripbar längtan
Jag längtar bara efter några halmstrån att greppa
att sträcka mig mot
att famla efter i mörkret
Jag begär inte mer
Jag längtar inte efter mer
Men jag kan inte låta sömnen nå mig
nattens gnistor omfamna mig
förrän jag har förstått
någonting nytt
Världens snurrande gör mig yr
verklighetens ovisshet skrämmer mig
Vad jag förstår och vad jag inte förstår
måste jag veta
Innan jag låter nattens mörker ta mig
Någonting att förankra mig med
någonting att dyka in i
Jag skulle kunna omfamna ovissheten nu
låta den föra mig till djupet
Om jag blott visste att det var ovisshet


DET LUKTAR SOM VINTER I LUFTEN
Det luktar som vinter i luften
det doftar av kyla och is
När första frosten ligger på marken
och solen smälter den med sitt dis


MOLNEN
Molnen springer fram
över himlen
jag undrar om de vill
någonting särskilt
när de gör det


JAG LÅTER DIG SE ATT JAG ANDAS
Jag låter dig se att jag andas
jag låter andetagen skälva
inunder mitt bröst

Jag döljer mina ord
med en hand över min mun
jag låter dig inte läsa på mina läppar
jag lämnar ingenting åt ödet

Jag följer dina steg
utifrån fönstret och in
Jag drar fingrarna längsmed fåriga kinder
framför min spegel
Och stegen ekar
de tycks aldrig eka ut
Jag flätar mina gråa strån
som aldrig tycks ta slut
och jag lyssnar och längtar och väntar


JAG LYSSNAR INTE
Jag tar inte dina förutsägbara frågor som en lek
Jag ser inte dunklet i dina ögon
för alla svek
En öken har bildats
mellan mina tårars hav
Marken har du belamrat
ligger för alltid skuggig och sval
Himlen täckt av moln
med ett evigt sinande regn
Inte ens snön vill falla ner
att färga marken grön
Jag lyssnar inte till orden som har torkat ut
mina öron, min fantasi
Orden som faller och lägger sig tillrätta
som stenar på marken
Höga som Babels rösen


EN KULA SOM FAR GENOM LUFTEN
En kula som far genom luften
så oändligt långsamt färdas den
fast inte för blotta ögat
Tankarna myllrar i skallen
där kulan snart far in
för att bygga sig ett bo
för att möblera om
För hur oändligt långsamt det än känns
så är det snart
Tiden har talat sitt klara språk
Jag kan tänka tusen tankar
under loppet av en sekund
Det är inte en bild som säger mer än tusen ord
det är tanken
just innan man dog


DU VISKAR TILLBAKA MINA MINNEN
Du viskar tillbaka mina minnen
Du viskar, och jag lyssnar inte
Du viskar, och jag tystnar inte
Jag skriker åt dig
Jag skriker på dig
för mina ord förblir ohörda
och bildar en stor hög
uppå ditt huvud


TRE DIKTER OM DAGEN
Tre dikter om dagen
är bra för galenskapen
om man nu vill att den ska växa


SMYGER SOM EN RÄV
Smyger som en räv
runt kanterna, runt riket
säg mig den som en gång borde varit död
Vi springer i cirklar
för att finna den man
som lystrar till det namn
som vi vill kalla hem


ROSOR AV BLÄCK
Mörka små hemliga drömmar i hörnen
Gömda få trevliga stunder under himlen
Månens skimrande sken är för ljust,
för ljust för att glädjas åt
Jag är inte som dem,
stöpta i formar av stearin
Jag är inte samma blommande bukett som I
inte så blommande ljuv, ve I
Jag var som en ros av bläck
för mörk, för fläckad, för fel

Du är de dansande skuggor i natten som ler
Ler och gråter under solens vemodiga regn
Två tunna toner av grönt glitter,
lovar minnen i dina ögon
I ditt sinne lever
vad som dött är hos alla andra
Du är mörkret förenat med mörkret
skymningen förgrenad med gryningen
Du var som en ros av bläck
för mörk, för fläckad, för fel

Vi glider över gränsen
och faller ned i djupets ravin
Damp ned på en mjuk bädd av
varandras omsorg
i mörkrets djup
Två kronblad från nattens rymd
utan stjärnor
Vi är två rosor av bläck
mörka, fläckade, vackra


EN BEDÖVANDE LIKHET
Skrik och panik inför bönen
inför boken
pennan, självfallet, sade jag
En dröm i ett under
medvetenhet
en mardröm, bad jag om

Men nej, säger ni mig
det har blivit alltför många
sammanträffanden
i det närmaste
varför händer allt detta?
varför inte

Jag trodde att jag hade dött
men åh,
om jag bara visste

Varför skulle
jag inte vara
rädd?

Jag tror att jag hör steg, men jag hör inga steg
det är inga steg
Det är ingen som kommer

Hur jag önskar
att jag inte hörde stegen


OCH JAG SVAMLAR OCH DU RAMLAR
Och jag svamlar och du ramlar
till en himmelsk melodi
fastän vi faller
allt djupare
i vår egen apati

Som en stilla våg
ett stilla regn
som sänker sig till marken

Jag tillber dig
ber dig att stanna
fastän du knappt märker det

Och jag vågar inte hoppas på
att du hör mig när jag viskar
Jag kan knappast tro att jag ska förstå
dina viskningar som prasslar

Och jag svamlar och du ramlar
till vår egen melodi
fastän vi
alltjämt faller
in i en djävulsk melankoli

Som en strand av pärlor
vid en sjö av sten
sköljer vattnet över dina tankar

Jag håller dig hårt
i hoppet om
att du ska minnas mig när du vaknar

Jag är säker på att dina rädslor kan
kuvas i nattens sken
I skenet av att allting kan gå bra
är du lika ensam som i en dröm

Och jag svamlar och du ramlar
till en djävulsk melodi
fastän vi faller
motvilligt?
in i en himmelsk tragedi

Om du bara blundar
om du bara faller
om du bara ramlar
och hamnar där du hamnar
blir mjukaste bolster
en sommaräng
som doftar tills du vaknar
och minns doften igen


GRUSADE FÖRHOPPNINGAR
Grusade förhoppningar
Känslomässiga förstoppningar
Världen bortom räckhåll
Brunnen inom sträckhåll
Minnena sinar
vittrar bort
till bittert damm allena
Sväljer torrt
bitterheten
som ligger tät i halsgropen
Färgad ilsket röd
Målad lik död
Svart, grått, lila, blekt
huden inunder
täcket
Svept
är liket
i kistan allen
I mörkret trippar vi
till våra skuggors sken
Ekandet föregår våra handlingar
Branden smälter bort, äter upp
allting vi lämnat bakom oss
i en desperat förhoppning
om att aldrig behöva återvända
Aldrig behöva se oss om
aldrig behöva tända
det hoppet igen


NAKEN OCH FÖRGÅNGEN
Naken och förgången
i den fördömda sången
om allas våra liv
Om allas vårt lilla underliga
krävande, kvävande språk


DEN VISSNANDE ROS
Den vissnande ros
vars ruttnande kronblad föll
först – var tyngst i skuld


HÄNSYNSLÖST
Jag önskar att jag var mer hänsynslös
tillät mig själv att glömmas bort
att vara otillräknelig för ett tag
Bara sjunka in i mina egna dimmor
där ingen annan förstår vad jag ser
och jag inte behöver förklara


VIT
Vit, vit, oskuldsfullt vit
Vit, vit som arsenik
Vit som döden
vit som synden
Vit som oskyldiga drömmar
som drömmar om att försvinna med vinden
som drömmar om att aldrig bli påkommen
för det man har gjort
Oskuldsfullt vit
så länge man går fri


NYCKELPIGA
Jag skulle aldrig skada någonting
så ömtåligt som en liten
nyckelpiga i min hand
Jag skulle klappa den
stryka honung över dess vingar
och tro att den aldrig ville flyga ifrån mig


BEDÅRAN
(och längtan)

Kärleken (till?)
Familjen (och?)
Barnen

Lusten
Längtan
Trängtan
Åtrån efter det onåbara

(längtan efter att åtrå det onåbara?)


ALLT SOM JAG ALLS GER
Allt som jag alls ger
ger jag blott till dig
Tänk en sådan kammare av enbart skänkt,
du skulle ha haft
om vi visst att det gåvor var
Ty jag är den som offrar till vintern
på hösten,
då jag redan glömt sommarens efterlängtade hetta
samt vårens lugn bris, som jag älskade så
men det var då…
Tar jag nu ett andetag
drager jag mig efter ett steg
utan tanke på dig, blir jag stel
och jag undrar
vad som tagit mig åt
Men fnyser jag åt midsommarblomster
där är allt förglömt
att synder kan förlåtas av en själv, så lätt


ATT FÅ HA DIG SÅ OTROLIGT NÄRA
Att få ha dig så otroligt nära
det får mig att tåras, att du inte kan vara närmare
När jag vet att du är borta i din värld
kan jag med slag och slammer
söka bringa dig tillbaka
Jag vill höra dig skrika, jag vill känna dina slag
ty enbart då vet jag att du har kommit tillbaka
Låt mig vråla i ditt öra
över vrede i vad jag inte kan få
Hur jag skyr din förebrående blick
när du tittar på mitt skal, som sitter här tomt
Alldeles rörelselöst
Du tycker att min existens är värdelös
och jag skyr vad blicken säger
för att den bringar mig sanningen


EN SILUETT ÄR DET MEST VÄRDIGA
En siluett är det mest värdiga, det världsliga han ger
också det himmelska, som dig skuggor giva
Men då du är gåvan från ovan –
hur kan gåvan från ovan
vara gudomligare än ovan självt?
Hur uttalet på ord
vara sötare än orden
Skälva de grässtrån och mylla
som bliva mark åt den sköna
att de fick se den lycka!
Skratta gör vinden och solsken i moll
det är dem en glädje
som blott tar slut innan tiden
för längtan är över
Ty trots evighet är tiden knapp
Hur träden de smeka
med bladen de ludna och lena
Sucka i välbehag till brisens avund
Men alla de låga – hur ska de förstå
annat än att förundras, förädlas
Rädas av din snöblindande overklighet
I ord jag borde beskriva sig, men i vilka ord
vilka takter, vilka strofer, vilka satser
Ändlös gamman, förvirrad lycka, är allt jag är i din närhet
ty vad ska jag tänka, vad ska jag tro?
Fantasilösa vore de tankar om dig, som innehöll de vackraste
ädlaste orden på jorden


EN BLICK SOM INTE KAN BESKRIVAS
Det är en blick som inte kan beskrivas
inte bör beskrivas, inte får beskrivas
Som alltid ser mot dig
men aldrig på dig

Och läppar som droppar utav sötma
som talar ord, icke riktade till någon
minst av allt till dig
Och aldrig skall du få den kyss du önskar

Se på håret så svallande skönt
över rygg, kotor och axlar bara
Se på den hy du inte trodde var verklig
att den är så sjukligt blek
att det enbart fagert är
Linjernas perfektion får dig att darra
vem kunde förbereda dig för detta?
att förutse

Han står där i all sin prakt
alltjämt tyst och stilla
Och det är du som måste förstå
att orden aldrig var riktade till dig
Bakom dig står ingen
ni är utelämnade i tomrummet
men han har vänt sig från dig
för att du stod med ryggen mot honom


VÅR SOMMAR
Att vakna tidigt
stiga upp och inta en snabb frukost
och redan vara på väg
alldeles innan solen stigit upp
världen är fortfarande i sömn
dagen i sin gryning
Vi vandrar dagen lång
för att komma bort, bort ifrån allting
Till, till allting som finns att se
som finns att upptäcka
En elds glödiga doft
de svala, lätta brisar tunt vindskydd
släpper igenom
Upp på fötter igen
vi lämnar lägerplatsen bakom oss
alla filtar packas ner
Det var en bedårande vacker sjö
det var ståtliga tallar över våra huvuden
granar med värmande skydd att erbjuda
Men vi går vidare
för vi kommer att finna många, många fler
platser som är små paradis
med ett lugn i atmosfären
en harmoni i luften vi andas
som fyller oss till bredden
Dagen tar slut såsom alla dagar gör
och vi finner oss på väg hem
och vi är kalla, blöta, trötta, lyckliga
pratar och skrattar där vi går
pratar om allt vi sett under dagen
om allting vi tänker på
Och så finner vi oss själva till slut
på en välbekant väg
vägen hem till vårt hus
även den vägen är välkommen nu
Vi tar av oss allt det blöta
sköljer bort soten, jorden, smutsen
kryper upp i vår soffa
med nya varma kläder
och filtar om axlarna
låter fönstren stå lite på glänt
för att få höra regnet smattra
och för att ändå inte helt gå miste om naturen
för att inte kvävas helt i bekvämligheten
Och vi kokar en kanna kaffe
som vi avnjuter i sällskap
framför en sprakande eld
med kanelbullar, äppelpaj
eller en försvinnande god chokladkaka


DET ÄR ETT LIV INOM MIG
Det är ett liv inom mig
Och det är ett älskvärt liv
Och det sparkas, kramas och tumlar runt
För evigt knutet kring mitt hjärta
Jag vill vara ett mysigt bo för dig
Hålla om dig med hela min kropp av kärlek
Vill aldrig att du ska rädas någonting
Kom till mig, om mörkret faller på
och kryp in i min varma famn
För här finns inga skuggor
här finns inga mörka vrår
Här finns bara du och jag
och natten som faller på
håller kärt om oss två
Aldrig ska du rädas
aldrig ska du tro
att du någonsin lämnade
ditt trygga lilla bo
För vid din sida står jag
och allt jag sagt är sant
att vi för alltid bär med oss
en del utav varann


JAG STÅR OCH FALLER MED DIG
Jag står och faller med dig
Du är knuten om min själ,
mitt hjärta
För varje andetag du tar
drar jag en lättnadens suck
För varje leende jublar jag
för varje tår skärs jag itu
För du är vår kärlek
ett enda stort hjärta som slår


JAG RÄDS INTE LÄNGRE MENINGSLÖSHETEN
Jag räds inte längre meningslösheten
i sin oändliga värdelöshet
som vore det värsta för en själ
som i så fall inte fanns
För om det fanns ett svart hål i tiden
som gjorde det förflutna lika oförutsägbart
som framtiden
skulle det också äta upp all mening
man förgäves försöker skapa i nuet
Det vore slutet på den värdefullhet
som man trodde låg begraven i så mycket
Det skulle inge en med rädsla
då det skulle förinta allt utom osäkerhet
som bara finns där ingenting annat gror
Värdelösheten är oövervinnerlig när den räds
Och jag räds inte längre
för i dig ser jag all mening
mening nog att mota bort allt tvivel
som förblir skuggor
i hörn jag inte längre sneglar åt


MODERN MODD
Jag önskar att jag var stark nog att lyfta upp dig
ur all modern modd
ur samhällets eviga befläckade slask
ur de askgrå flingornas kvävande täcke
som slår in dig i en snöstorm
du inte kan ta dig ur
Det finns en oändlig glädje som ligger bortom
som du och jag inte alltid kan se
Om våra tankar når dit
smälter de istapparna innan de hugger sig in
i ditt sinne
blir ett alltför tjockt stängsel
för ohyra att ta sig igenom
Och vår harmoni
är den djupaste glädje, den högsta lycka
Och vår eufori
är vårt liv
Om vi bara sluter ögonen och andas in
inser
att vi är allt som finns
du – i min trygga famn


VÅRA SINNENS GLÄNTOR
Som de förtrollade dagar i våra sinnens gläntor
där vår glädje var ljusstrålarna som sipprade
in genom lövkronorna
Våra bekymmer var åskmoln på en klarblå himmel
som vinden blåst bort redan innan de kom till
med ditt leende, med din smekning och din blick
I denna vår glänta finns bara vi
och vi kan gå till den närhelst vi vill
Där håller vi oss gömda från det världsliga som pockar
där kan vi se evighetens början och slut i varandras blickar
vi värms av kärlekens omfamning
och mättas av all den skönhet vi förnimmer
vi brinner av tillgivenhet, glädje och lycka
för där finns bara elden att hålla lågan vid liv


SADISTISKE NEKROFIL, MIN ÄLSKADE
Åtrå ut i svarta natten
Varm lik den kyla
som sprider sig utåt din ryggmärg
Sötma i den mättade luften
lik doften av förruttnade lik
på botten i din garderob
Jag darrar och skakar
av upphetsning?
av skräck?
Om en halvtimme är det ingen som vet
eller bryr sig
Inte mannen
i din garderob
utan hals


JAG VILL INTE SVARA NÄR DU FRÅGAR
Jag vill inte svara när du frågar
om jag kan vara
svaret på alla dina drömmar
Jag tror bara att
du driver med mig
Jag tror inte att du vill se mig naken
Jag tror inte att du riktigt förstår
vad som försiggår i mitt huvud
Vad min tomma blick egentligen säger
Vad jag egentligen
mest av att döljer
Vad jag vill
att du ska se
i dina drömmar


IMORGON
Imorgon
ligger frosten hård och kall
kring ditt hår som en krans
tjock och vit
runt dina ögonfransar
Och du är ett lik
vacker i döden
där du ligger fastfrusen i gräset
Fridfull
du är hård, kall, blek
som frosten
ditt sista andetag lämnade dina läppar blå
ögonen stirrar
men du är borta, då
imorgon


HANS INTENSIVA BLICK
Hans intensiva blick
är det vackraste jag kan tänka mig
Oavsett om den är föreldad i hat, avsky eller smärta
är den intensivt brinnande som i kärlek
Och jag inbillar mig
att det är kärlek
och jag ryser
vid anblicken
av honom

Han har den mest intensiva blick jag kan tänka mig
Vad han än tittar på ser det ut som att han förgås i förälskelse
Även när han ser mot mig
Men jag stjäl hans blickar
Jag stjäl dem när han ser mot andra
Jag förgås i hans intensitet

Jag kommer aldrig att kunna ge upp drömmen
Drömmen om honom
Drömmens om hans blick
Fastän jag vet att han inte finns
Drömmen om att drömmen jag har ska bli till verklighet

Vad skulle jag då göra med den verkligheten?
Kyssa dess flyktiga dimmor…


VÅLNADEN
Ett skälmskt leende som fångar upp allting som har fallit bort
En dröm, förglömd mitt i allt det gröna
Mitt i blicken som fångar upp och absorberar allt den ser
Som bara reflekterar
som bara är oss andra till gagn
Vi kan drömma oss bort i din blick
fastän dina drömmar är döda
Vi kan glömma bort oss själva i din vård
trots att du knappt kan sova
trots att din själ har blivit till en vålnad
Vi hör inte det ihåliga i skrattet
Vi ser bara skrattgroparna som bildats i ditt ansikte
Vi ser inte att ögonen inte skrattar med
Vi har förlorat oss i dem
I blicken
Du är åtråvärd
Som en vålnad du gastar dig fram
Åtråvärd för oss
En pina för dig själv


SÖNDERGRÅTNA ÖGON
Söndergråtna ögon är så vackra
vackert glansiga
Som att de gråtit
så mycket och så länge
att någonting har brustit
i ögats skydd
så att själen blottats


VID LIV ÄR JAG ENDAST OCH BLOTT
Vid liv är jag endast och blott
när jag hör rosenstänglar skallra
när jag känner daggen smita upp mellan mina tår
när lommarnas avlägsna sång
viskar mig till sömns

Jag lever i en enslig dröm
om att andas luft ingen annan har andats
direkt från trädens toppar
om att dricka nysmält is
och gå på nakna rådjursstigar

Under sjöns krusningars krön
Runtom vakens isbeklädda tak
Uppå enrisets packade bolster och dun
Inunder granens smekande regnskydd
Finner jag mig själv vid liv,
och endast och blott där


MIN KÄRLEK
Uppfylld av en dans
svepande toner utöver en vallmoäng
Svanens fjäderskrud som fladdrar för vinden
Tår som trippar över bugande grässtrån
på tussilagoblomster
en dunbädd av bolster
Solens varma strålar mättar dagen
luften ligger tät
Dimman som stiger lägger sig lätt
Sjunker mot sjöar, älvar och tjärn
En månglans, en silverstjärnas mjuka nyans
speglas i porlande vattendrag
Natten har nalkats, morgonen gryr
Alla skuggor har skrämts ut i sina vrår
Andetagen mättar dagen
Ett skälvande bröst
en darrande stämma
en längtan är mätt


DRÖMMEN KOMMER ATT TA SLUT
Drömmen kommer att ta slut
Inte för att det blir natt
Inte för att det blir svart
Inte för att det blir mörkt
utan för att det finns en verklighet
Utanför denna verklighet
finns det en tyngdlag
som stiger uppåt mot skyn
Och mina härliga drömmars tak
ligger där och svävar
uppemot horisonten
Jag drömmer om en dag
då jag inte längre skäms för att visa dem
Men den dagen ligger bortanför horisonten
bortanför världens, havens och dagens ände
Det finns ingen återvändo
det finns bara ögonblick
Jag blundar och det är nu


FÖRNIMMELSER
Någonting som man vill ta på
bara för att minnas
Någonting som inte kan höras, synas, kännas
bara förnimmas


RÄDSLA
(och ångest)

Rädsla
Gastkramande skräck
Annalkande dödsångest
Hjärtskärande panik
Dödsskri
Avgrundsskri
Från djupet av mitt hjärta
kan jag inte ta mig upp


ALLA HAR VI BLIVIT UPPSKRÄMDA
Alla har vi blivit uppskrämda
under barndomen
av någons vettvilliga godvilja
Eller avskräckt
av en påklistrad vänlighets
uppenbara illvilja


JAG ÄR ENSAM
Jag är ensam
på natten
när dina hesa andningar kväver mina viskningar

Jag drar i mina längtningar
för att få dem att likna dina
för att få dem någonstans alls
Jag drömmer i vaka
gråter i nattens vrå
där tårar blir till aska
förglömda för dig att förstå

Jag får ingen livsluft
lusten är dragen ur mitt innanmätes köld
krympt


BLOMKRUKAN
Blomkrukan vajar för blåsten
jag har hört den vinande vinden
Utanför mig själv är världen grå
inuti är den värkande blå
förfrusen

Vinden fäller många träd
torra, döda grenar faller mot marken
Skatorna har fångats upp i en virvel
slungas ut mot rymden
förlorade

Ändå tycks mina steg
fast förankrade i marken
Trots att allting annat har flugit iväg
har jag inte rubbats

Vinden sliter tag
i mina väskor, mitt hår, mina kläder
Allting har blåst ifrån mig
om allting har jag gått miste
Bakom mina slutna ögon
har jag ingenting sett


ETT NATTSVART MÖRKER
Ett nattsvart mörker som jag inte kan se
för att jag blundar
och vägrar titta
Men jag drömmer ändå om en dimma
ett töcken
där jag döljs utan att någonsin
kunna bli funnen
Jag ska förstås sitta och vänta


MINA NAGLAR
Jag ser ner på mina naglar
Vita som pärlemor
Röda som sammet
har de färgats i sin spets
när de högg in mot min handflata
långsamt, tyst, oförgätligt tyst
min oförglömliga sorg
som bara pockar på
pockar på och trycker hårt
Pärlemor emot sammet
Fakta hårt emot samvete


ATT VÄNTA UT NATTEN
Jag avskyr att vänta ut natten
All ändlös tid i en enda stor massa
minuterna faller på varandra utan ordning, utan någon som helst struktur
Ett enda stort kaos av ögonblick, stunder, oändlighet
Mörkret synes ogenomträngligt
Att en enda strimma av ljus skulle kunna kämpa sig igenom det - omöjligt
Det finns bara nuet
och när nuet är förgånget
är nästa nu så nära, så förblindade likt
att det kunde vara det förra, det nästa
en evighet sedan eller en evighet framför
Och aldrig, aldrig vill det ta slut
Du kämpar mot natten
med en viljestyrka som tryter
Du tror att du ska gå under
om inte gryningen snart bryter sig genom mörkrets tjocka väggar
Minns du dagsljuset?
Minns du ens skymningen, innan det tröstlösa
dödssvarta mörkret smög sig på
obarmhärtigt, överväldigande, oövervinnerligt
När du inte orkar kämpa längre, kan du bara vänta
Och du måste vänta
oavsett om du vet om väntan har ett slut eller inte


EN SILUETT TILL TROTS
En siluett till trots
en bana av förgångna brott
Som hemsöker mig i mörkret
hemsöker mig i nattens skratt
I djupa hålor döljer sig
En vedervärdig skatt


JAG TRODDE FAKTISKT ATT JAG SKULLE HA GÅTT IDAG
Jag trodde faktiskt att jag skulle ha gått idag
Jag trodde att jag skulle ha sett ut genom fönstret
och insett att dagen varit över
att den passerat utan mig
att den gått mig obemärkt förbi
Då skulle jag inte ha gjort några fotsteg i snön
jag skulle inte ha åsamkat någon någon skada
Jag skulle inte ha snubblat över mina egna fötter
över mina tår när jag går
Jag skulle vara osynlig under månen, under gatlyktorna, under stjärnorna
Natten skulle vara över oss
och dagen skulle vara till ända

Men här sitter jag alltjämt
och jag gick alltså inte idag
och jag undrar vilka konsekvenser det får
Vad som rämnar, vad som kollapsar
vad som skakas från grunden
Vad som inte längre står upprätt utan nu ligger i spillror
Men det är bara jag
Jag som skälver, jag som skakar, jag som orsakat ett jordskalv
och ensam jag som ligger här i spillror


MITT BRÖST DARRAR I FÖRTVIVLAN
Mitt bröst darrar i förtvivlan
Jag vet inte
Jag kan inte
säga vad det är som är fel
Varje andetag skulle hellre få kväva mig
min längtan förgör mig bara mer och mer
Utan minsta hopp
ser jag mig glida in i någon slags dvala
Jag upptäcker att jag inte
försöker ta mig därifrån
Jag sitter bara och väntar
på det oundvikliga slutet
Jag sitter bara och vet inte vad jag ska göra
i väntan på det oundvikliga slutet

Mitt bröst darrar, i kärlek
I en ändlös längtan jag bara önskar leva ut
Jag vill bara andas ett andetag
som tar mig bort från vareviga dag
då jag sitter och flämtar
i den ändlösa väntan
på det eviga slutet
Då tror jag nog att jag kan få ro

Men till dess, så darrar mitt bröst
och hela jag vibrerar av liv
Jag vill så gärna, jag kan så mycket
Jag är på väg att springa rakt ut
Hellre än att vänta vill jag skrika
Hellre än att vänta vill jag sjunga
Springa rakt ut i natten
och låta den omfamna mig
Se vart mitt famlande i mörkret tar mig
nu svamlar jag bara i mina drömmar
Jag drömmer mig bort i min skira förbittring


MITT TORFTIGA SKYDD
Vindbyarna river i mina torftiga skydd
och fastän jag flyr
tycks jag aldrig bli trygg
Det tycks alltid finnas någonting nytt
att fly hals över huvud ifrån
Alltid någonting fördömt
att dölja att man sett
att dölja att man berett
sitt öde inför


NÄR NÄSBLODET TJOCKNAR I HALSEN
När näsblodet tjocknar i halsen
jag sväljer, blundar
för allting som finns att se
När jag svimmar faller jag bara
in i en mardröm
som en obehaglig koma
Minnen är värre
när man inte minns
vad som faktiskt har hänt och inte
Minnen blir färre
när man glömmer
att det som har hänt kan hända igen
Mycket väl kan hända igen
desto troligare är en del av oss
runt omkring oss,
just nu
Allt vi är är nuet
det förflutna
det sanna som speglar dig själv
spelar ett spratt på din själ
Den speglar en demons djävuls horn


ETT MISSLYCKAT SNEDSTEG
Och trots
detta faktum till trots
Att jag vareviga, förbannade natt
smyger iväg för att dölja
allt jag någonsin gjort eller sagt
smyger ut för att finna
en annan väg
ger mig ut för att vara
ett misslyckat snedsteg


RUTTEN FRUKT
Jag vill se
att det finns någonting mer
än vardagen
som skrattar mig i ansiktet
Helst ser jag
att det någon gång
kommer en dag
då döden har spelat ut
sitt spratt för mig
Då är jag förstås urblåst
ett bortslängt, värdelöst instrument
ett medel till ett mål
en innehållslös skål
ett skal
att slänga bort i avsky
när man insåg att frukten var rutten


TRÖTTSAMT
Tröttsamt
aldrig förut har jag stött på
någonting så tröttsamt
Aldrig förr har jag varit utsatt
för sådana livskval
Som lockar och pockar
och ryter och skryter
och aldrig får någon ro
Som river och sliter
förgör och förstör
Som får mig att tro
att jag lyssnat
men glömma bort allt jag har hört


VAKUUM
Ett vakuum som suger ut allt jag är
blir till ett hål som tillintetgör allt
jag tar mig för
Jag snubblar fram, trippar på tå
för att inte falla över kanten
Jag ser avgrunden
det outgrundliga djupet
som är mitt eget vakuum
Jag ville bara ha någonting
som kunde hålla mig på rätt kurs
inte som skulle kedja mig helt och hållet


TÄNK OM VÅRA TANKAR KUNDE FÅ GÅ I KRAS
Tänk om våra tankar kunde få gå i kras
tänk om våra handlingar vore skira som glas
Tänk om det jag gjorde igår
kunde sopas under mattan, sköljas ur en våg
långt bort ifrån mitt medvetande
Allt det som jag sagt skulle du kunna skratta åt
och jag skulle kunna säga förlåt
utan att kväljas utav mina ord
av min lögn


DRÄNKAS I FÖRTVIVLAN
Det spelar ingen roll hur tyst vi trippar
Det finns säkert någon som kan höra våra steg
Säkert någon som lyssnar
Jag låter andetagen långsamt falla till marken
Jag låter mina djupa suckningar
Dränkas i förtvivlan


TÅRARNAS TIMGLAS
Ibland når mina tårar inte ner till golvet
de stannar upp halvvägs
de blir till sand i mina händer

Jag häller dem i ditt timglas
och ber dig vänta
vänta tills tiden runnit ut

Men jag kommer att krossa glaset innan dess
jag står inte ut med väntan!
Inte jag själv
Jag bad dig sitta och vänta
för jag ville inte vara själv
Mig själv


OM DU BLOTT VISSTE
Om du blott visste
att jag kände en längtan
att jag kände en trängtan
som var så trång

Så trängande stark
som skälvande mark
som en borg uppå skuldror bara
Som en dröm
utav kristall
av is och sand
av kol och stål
och föränderligt sann

Om du blott visste
hur mina ord gick om intet
hur mina visor sjöngs tyst
Som tysta bravader
Blott lämnade mina egna läppar
om sorgfyllda kvällar
gråtvåta kinder
mot dränkta kuddar

Mina lögner förgör mig
mina drömmar förlöjligar
allt jag hade kunnat bli en dag

Jag hade kunnat vakna om natten
utan gråten i halsen
utan hjärtat i halsgropen
utan panikens flämtningar i andan
utan ångestens iskalla grepp om min själ

Jag hade kunnat vakna
öppna mina ögon
för att stänga dem igen
I vetskapen om
att mörkret som omsluter mig
Blott är natt
och snart blir dag


REPLIKER
Vad är det som har hänt?
Om det är någonting jag känt
så vill jag inte berätta det för dig

Vad är det du har gjort?
Det är någonting jag fort,
fort vill lägga bakom mig

Varför är kudden våt av dina tårar?
Varför glittrar din panna av svett?
Varför smäller du dörren i ansiktet på mig?
Varför gömmer du dig i dig själv?

Varför tror du att jag inte svarar?
Förstår du inte vad jag har sett?
Vad är det som får dig att tro att jag vill se dig?
Jag kan inte sluta darra, jag skälver

Var har du tagit vägen?
Var är min kärlek för dig?
När kommer du fram igen?
Hur ska jag klara mig utan dig?

Någonstans har mina ord gått dig förbi
Någonstans lyssnar du hellre till dig själv
Någonstans har du valt att glömma bort vad som en gång gjorde dig fri
Någonstans… har hoppet gått oss förbi


INSIKT
(och cynism)

Jag vet att jag inte borde
tvinga dig att inse
allt som jag vet

Jag försöker inte lura i dig
jag försöker inte få dig att tro
någonting som inte är sant

Det finns ingen sanning
det finns inget som är falskt
Det finns inga drömmar
utan den iskalla vakan

Vakan omger oss
och har övertagit våra sinnen
Vi känner ingenting
(utom)
utan våra avdomnade sinnen

Vi känner ingenting
och med det kommer insikten


FÖRFRUSEN
Förfrusen är jag
i mina tankar och mitt sätt
och i mina evinnerliga drömmar
om evighetens upprättelse
att få sitta still och se
på världens förfall

Endast i dekadens
kan jag trivas
Endast däri
kan jag frodas
endast däri vet jag
att det finns någonting djupare än jag själv
värre än mig själv

Någonting stelare
någonting kallare
någonting mer dött ända in i själen
än en förfrusen vålnad
är min avlidna blick
som oavlåtligt stirrar på


VI KANSKE FÖRGLÖMMER
Vi kanske förglömmer
vi kanske alltför lättsamt drömmer
om en oändlig tid i villospår
Att aldrig behöva finna det svar
som leder oss till frågan
ger oss förmågan
att börja tänka själva
och förstå
att kunna tänka efter
fastän vi, ändå
glömt allt vi har drömt


UPPRÖRD
Jag är upprörd
som att någonting inuti mig har stjälpts ut
ligger och ruttnar utan locket på
Stanken blir överväldigande
förföljer mig vart jag än går
vad jag än företar mig
Mitt sinne färgas
av de mörka moln som alltjämt täcker mig
gamarna som cirkulerar runt mig
Det är förstås jag som är dem tilldragande
jag som går med ruttet kött
innanför jackan
Jag vet att min olycka
är skapad av mina egna, bara händer
Jag vet att jag drejat den,
att jag målat den
Att jag skrivit manuskriptet
och att jag allena spelar upp den
Jag vet
och jag kan inte göra någonting åt det
Jag vet
och jag dväljs alltjämt i vämjelse över det


MENING-LÖS
Om all mening vore meningslös
och bara mening i sig självt
skulle den förvirrade vara förlorad
och den förlorade förvirrad
ifrågasätta sitt öde
Händelser skulle falla på varandra
i en meningslös röra
det inte skulle finns någon mening att ifrågasätta

Utan någon mening skulle man vara fri
fri från alla förutbestämda tankar
fri från alla krav och måsten
fri från oförklarlig, oövervinnerlig kärlek
fri från en lugnande tro


BUSSSJUK
I ett pisstinkande bussjul finner jag min själ bäst
där den ligger kravlande i ett hörn
Sugandes på fimpar som fortfarande glöder
Tuggandes på tuggummin som går att skrapa upp
Slickandes på varje fläck på marken
Rädd för att låta någonting gå till spillo
när varje krossad glaskub kan vara en diamant
när livet tar slut så fort man slutar andas


VÅRA SKRIK ÄR SOM SKÄRVOR AV GLAS
Våra skrik är som skärvor av glas
under tusentals år
över våra skulderblad
Råget är mättat
och måttet är mätt
men vi upphör aldrig att undra
varthän har vi ränt?
Var har vi tagit vägen
och vart är vi på väg?

Våra minnen ligger fördolda i dimmor
fördunklade gångar av förträngt, förglömt, inbillat
sådant som aldrig har hänt
Någon måste skrika ut våra drömmar
våra fabler
våra förbannade sagor
som vi blev ilurade
och allt vi vill
det är blott allt vi vill
är att någon annan ska höra dem
ska tro på dem
Bli lika lurade som vi
Ta över förbannelsen

Vi upphör nog aldrig med våra skrik
vi tjuter, ljuger, skriker, drömmer
genom alla deras omfamningar
De försöker lugna ner oss
de gör oss galna
de driver oss till vansinne


DET FINNS BARA NÅGRA FÅ STEG KVAR
Det finns bara några få steg kvar
innan jorden öppnar sig
Jag måste välja dem väl
Det kommer att vara mina sista steg
När allting har avslutas kommer det att kännas
som att det var mina enda

Jag känner den stinkande doften
från köttätande blommor
Den sticker mig i ansiktet som
ruttnande lik
Jag känner ingenting annat än
stanken längre
Synen har svikit mig
mina ögon har blundat inför mig alltför länge
jag ser varken ut eller in


EN ORO INOM MIG
Just nu har jag en oro inom mig,
som sprider sig som cancer
Som växer som en svulst
Allting jag vidrör besmittar jag med tanken
Ingenting omkring mig förblir orört
Jag andas ut
och blommornas kronblad
förvittras och dör
Jag tar ett steg
och marken under mig
överallt omkring mig
skälver
Själv vet jag att jag bara är
en vandrande farsot
en förruttnelse dold i mänsklig fasad
En önskan, en dröm, en viskning om
att försöka förstå
det ogripbara


JAG TROR ATT NI GÖR MIG TILL ÅTLÖJE
Jag tror att ni gör mig till åtlöje
Jag tror bara att du roar dig med mig på min bekostnad
Varenda blick jag möter söker uttorka min själ
söker utröna vad som finns där bakom
Bakom tomma plank och plakat
Visste jag det skulle jag inte längre söka
i tomrummet som har öppnats upp inför mig
Tomrummet jag försöker fylla med min själ
men det är inte annat än vakuum
inte annat än ett svart hål
och min själ räcker inte till
Jag häller och häller ur en behållare
som allt för länge varit tom
Som i allt väsentligt alltid varit tom

Jag ser att ni skrattar
och jag hör att ni skrattar
och jag förstår att ni skrattar
Jag skulle skratta åt min egen
spegelbild om jag kunde se den
Men när min själs substans inte längre räckte till
fick jag lov att även offra mina sinnen
Och mina ögon flyter nu kring
på brunnens uttorkade botten
Vattnet har förtvinat
sugits in i vakuumet

Jag offrade allt jag var
för en dröm jag inte längre har kvar
för en dröm som dränerade mig


ARBETSFÖRNEDRINGEN I
Färgerna
vad har de gjort mot oss?
eller med oss
De har valt ut färgerna för att missleda oss
förolämpa och dränka
i orättfärdigad misstro
De talar om vår undergång
vårt oundvikliga uttröttande
och skyller på våra fördomar
gentemot dem
när vi aldrig någonsin
blivit betrodda
vi gräver oss allt djupare
i gravarna de har mätt upp
Säger att det gör oss gott
att kasta ur sanden
men vi ser
hur hålet bara blir djupare


SAMHÄLLETS BARN
Jag vill föra mina fingrar mot din hud
som penseldrag mot en duk
Smeta feta fingeravtryck mot en tapet
sätta mina spår innan det är för sent
Slita sönder det jag kommer åt
fördärva de små framsteg jag tar
Jag förstår inte vart jag är på väg
Jag förstår inte hur jag ska komma dit

Jag är fångad i någon annans våld
fast i någon annans vård
Friheten har mig berövats
omhändertagandet har mig förlänats
Jag tar inte ett steg oövervakat,
drar inte ett andetag utan spännen över mitt bröst
Jag förstår att de säger att jag gör fel
men jag förstår inte vad de vill att jag ska göra

Jag har förstått att min vilja inte kan tillgodoses
att mina drömmar inte bara är ouppnåeliga
utan också oacceptabla
Att jag måste hålla mig tyst för att inte svamla
Att jag måste öppna mina ögon för att inte famla
i mörkret
Men ljuset är alldeles för starkt,
det sticker i mina ögon
Jag förstår inte var jag är
Jag vet bara att jag vill härifrån


SÅ MATT
Så matt
som att våra ideologer har smält ihop
som att tårarna har runnit samman
i en damm av vårt förflutna

Så matt
som att vi har flutit ihop till ett och samma
allting vi har byggt upp har rämnat
allting vi trott på har förintats
som att vår matthet har blivit vårt mantra

Så matt
som att vårt enda hopp vore att vänta
som att vår enda drift ledde till fördärv
som att vår matthet var vårt tecken på att vi hade gett upp


ARBETSFÖRNEDRINGEN II
Vad hade de att gagna av vårt hopp?
Vad har de att gagna av vårt
välbefinnande
annat än arbetsvillighet
som vi så gärna skänker dem
utan ett uns av självvärdighet
De lovar oss ingenting annat
än undergång
Men de stora krukväxterna
radion, tavlorna
och den mintgröna färgen på väggen
ska visst lugna oss


KÄNNER MIG TROTS ALLT
Känner mig trots allt
lite vemodig
mitt uppe i allt
som att livet har tagit slut
för att det är så beräknat
Varje steg
har jag tagit förut
på en karta
i mitt huvud


JAG VET ATT JAG LÄNGTAR
Jag vet att jag längtar
och att det river i mig
Jag vet att jag önskar
men jag vet inte vad
Jag vet att jag vill
vill försvinna
om så bara för en dag


LÅT DAGEN GRY
Låt dagen gry
vad ska jag göra åt det?
Låt solen stiga mot skyn
hur ska jag klara mig utan den
Vi springer, springer, runt, runt
insikterna som mörka dun
runt mitt huvud
Jag vet inte vad det är som bultar så
Jag vet inte vad det är som bankar
Bankar för att komma in
Bankar för att komma ut
Spelar en melodi
som aldrig vill ta slut
Och jag vet inte hur långt jag ska gå
vem vet det?
Vem vet när låten borde ha tagit slut


JAG KÄNNER EFTER
Jag känner efter
utan att ge efter
Jag ger allt jag har
men håller det väsentliga kvar
Och fastän jag håller emot
fastän jag i vemod trilskas
Ja, ändock har vi nog med mod
för att låta charaden fortsätta spelas


DET FÖRGÅNGNA
Jag kan känna metallsmaken
doften utav det hängda
Dammet yr överallt omkring
dunsten utav det förgångna

Läppar som droppar utav söta algoritmer
Syra som bränner,
som fräter i sinnet
Bedöm det förgångna enligt morgondagens regler
Häng de fördömda,
innan försvaret kommer
Jag betraktar dig i tystnad
bedömer i stumhet
Våra vägar möts
när dammet har lagt sig
Och vi inser att världen
inte är större än så

Jag kan känna stanken
jag är en del av den
Stanken utav det förgångna
stanken utav framtiden


PALMHJÄRTA
Du kan slita ut mitt hjärta
utan att jag känner det
utan att det gör mig någonting
utan att jag märker av det

Min själ har ruttnat
och min bröstkorg har blottats bar
när jag således famlar
tycks mig mörkret vara allt som finns kvar

När jag således famlar
in mot din famn
har mörkret tyckts mig överväldigande
som en väldig övertänd hamn

Jag viskar att jag inte längre minns
gårdagens ljus
att minnet har gått mig förlorat
att jag aldrig varit så förvirrad

Du kan fråga mig vad du vill
jag ber dig att fråga
Jag ber dig att svara
vara svaret på min fråga

Du kan fråga varför mitt hjärta
tycks sitta så löst
hur det kan komma sig att min passion
har fallit ifrån, fallit ihop
i en pöl

Du kan komma att fråga
hur min själ har kunnat ruttna
hur det kommer sig
att jag gett upp allting som brann så starkt
Släckt elden med min eftertanke
elden som brann så varmt

Det var någon som ropade ”skogsbrand!”
Hörde inte du det så var det väl jag
Jag såg till att släcka den livsfarliga elden
den livshotande faran
Och träden kom att ruttna
stammarna, överösta av vatten

Har du aldrig hört talas om ett palmhjärta?


VÅR DYSFUNKTIONELLA HARMONI
Vår dysfunktionella harmoni
vår ack så torftiga melankoli
faller som brustna bjälkar nu
i ett hus som brinner itu
Vatten utav ängslan förångas
all vår visdom föryngras
till kunskap ny och klar
uti ett bottenlöst hav
utav förtvivlad ovetskap

Ty villrådigheten råder
uti vårt nedbrunna hus
Och okunskapen härjar
där visdom härjat förut
Men om vi inte orkar se oss om
ens en endaste gång
Vem ska då möblera våra nedbrända rum,
vårt förgångna hus
Vilket förfall är det mest nedgångna?
Vilket slut är det mest förgängliga?
Vilken dröm är den mest tillgängliga?
Vilken önskan är mest lämplig?


det onämnbara

det opåtagliga
Som jag inte vågar tala om
ta på
tänka på,
ens en gång

Som skulle förgöra mig
blott jag snuddade vid det i tanken

Som alltjämt finns omkring mig
som är min sanning

som är den fördömda verkligheten


FÖRGÄNGLIGT
Orden räcker inte alltid till det beskrivna
det finns sådant som är bortom orden
Orden är ibland överväldigande
för att de är så vackra i sig själva
när det inte finns någonting att leva upp till dem
Ibland måste det ta slut innan du hunnit vidröra det
hunnit fånga det med dina ord
för orden befläckar det
Ögonblicket som glömdes bort innan det kom till
skirt och skört och redan förflutet
Känslan som fladdrar förbi
bara från vingslagens vindpust
känner du dess oformbara opåtagliga doft
Oövervinnerlig i sin förstörelse
upphov till en längtan, en åtrå
som sliter itu den själ som ger tillit till sanningen, i verkligheten
bara ordens evighet har en början och ett slut
bara den oändlighet som benämns och beskrivs är omöjlig
I möjlighetens verklighet finns ingen skönhet


JAG LÄNGTAR BARA TILLBAKA
Jag längtar bara tillbaka
Jag vet inte vad jag längtar till
Jag längtar till ett minne
utanför mig själv
där allt står still
Där allt som sker
är hopfantiserat av mig
Där allt jag gör
bara syftar till att förstöra
det självdestruktiva
i att låta bli att känna efter
Famla vidare i blind iver
i blind åtrå
Allt jag önskar är att förstå
att dagen inte försvinner när solen fallit bort


PLANLÖSA STRECK
Jag önskar att mina planlösa streck
någon gång kunde bilda
ord och meningar
Men det betyder ingenting
det blir ingenting av det
det blir bara en dröm
en verklighet
såsom jag aldrig ville ha det

Jag önskar att mina planlösa skrik
någon gång kunde gå
att förstå
Men de betyder ingenting
Jag står bara och skriker
rakt ut
Jag står bara och skriker
jag önskar att det kunde ta slut


JAG SKULLE ALDRIG DRÖMMA
Jag skulle aldrig drömma
om att någonsin förglömma
Den rätta vägen fram
den enda vägen ut
Likväl sista gången som
någon som jag
någonsin hittat ut


DET KANSKE INTE VAR JAG SOM FICK DIG ATT GRÅTA IDAG
Det kanske inte var jag som fick dig att gråta idag
Det kanske var någonting annat
Som jag inte såg
Det kanske var någonting omkring oss
Som plötsligt bara kom över oss
Jag grät ju också
Jag kände ju också smaken av blod
på mina händer


SOM VI DANSADE DÅ
Som vi dansade då
det var en viktig dans – en riktig dans
Stegen var satta, de virvlande, bestämda på förhand
utav vem visste vi inte, men vi kände dem i våra hjärtan
Hur våra fötter passade väl till sången
fastän vi aldrig hört den förr
Du lyfte mig lätt och ledigt
lät mig snurra för din hand
och mina steg var i din bakgrund
kanhända såg du dem inte
De kan ha varit svåra att lägga märke till
fastän mina fötter rörde sig som en ballerinas
i fina små svängar
det var med skicklighet och hängivenhet
dock djupt under min kjol

Men en dag ställde du dig inte i förgrunden
att storslaget utagera ett danssolo med mig bakom dig, du stod kvar
men inte vid min sida utan i det andra hörnet
Jag tyckte inte att dansen var lika vacker
men likväl var det en dans, och jag lät det fortgå
Nu sitter du i det andra hörnet
ibland går jag fram och dansar ett kort solo
men det blir aldrig lika sprakande
som du fordom kunde skapa
Ibland sitter jag vid din sida
och drar upp dig på benen
Du kan stå och vagga med mig
i takt till musiken
men det är också allt


MITT BARN
När du vaknar ska allt bli bättre
allt ska bli bättre
ja, allt ska bli bättre
Någonstans långt in i mig finns den längtan
som övervinner
alla mina mänskliga fel
Den längtan som dig beskriver
som det vackraste jag vet

Du sover bara för en kort minut
när du vaknar är allt som det var förut
en sommaräng i blomster
jag älskar dig, det vet du väl?
Allt som jag sagt och gjort i ilska
behandlat dig fel, sagt att du trilskas
när allt du ville ha var en värmande hand
den trygga famn
som jag lovat dig alltid skulle finnas här
hos mig

Men när du vaknar, så ska du få se
att jag öppnar mina armar och hjärtat med
och älskar dig med all kraft jag har
älskar dig för både mor och far
för jag vet ju att jag är det endaste i livet
som du egentligen har

Och att när jag skriker
och ställer till med besvär
blir du tröstlös i hjärtat, allt som du är
skakas ifrån djupet
och grunden blir instabil
att stå på när dagen är förbi

Kvällen har smugit sig på
jag har kastat dig i säng
arg som få gånger förr
Och du gråter tyst och skakar
din hjärtskärande gråt
som skär genom väggar och tak
genom kudden så våt
Och du känner att du är
oälskad och ensam i mörkret
mellan dina lakan
Och jag har svept in mig i tanken på
”när du vaknar… så ska allt bli bra”


JAG KÄNNER HUR HJÄRTAT SLÅR
Jag känner hur hjärtat slår
det är som en förbannelse
Jag skulle vilja lägga band om det
så att det håller mig vid liv
men inte slår
så förbannat hårt

Hjärtat bara driver mig på
och jag känner mer än någonsin
Att det inte för mig någonstans
att livet har försatt mig i trans
i en längtan
efter någonting annat


DANSA
Dansa, dansa till förtvivlans sång
Simma, och drunkna i mitt djupa hav
Dansa, för dödens skull
Jag ska dansa för mig


VI VACKLAR MOT SLUTET
Vi vacklar mot slutet
hand i hand vi går
men stegen är förgängliga
vi täcker våra spår
för att vi inte minns vägen tillbaka längre

Och i skadeglädjens ton
Hånar vi varandra
för misstag vi själva begått
men försöker släta över
i hånfullt hat och smädelse

Jag drömmer inte längre
när jag vet att du vakar
du ska inte få mina drömmar
du ska inte få ta del av mina tankar
jag vadar i misstro


FALSK TRYGGHET
Det vilar en falsk trygghet
mellan dessa väggar
Bärande pelare av is
smälter till imman av våra
andetag
Jag hör att ni sover
men jag kan inte undgå
att andas i snön
Rita bilder som betydde någonting för mig
Innan det smälter bort
från minnet, från marken
Vinden har slutat kyla oss
Vi ler åt ljudet av droppandet
välkomnar det som en vårflod
fastän vi vet att det är tryggheten
omkring oss
som smälter bort


NÅGONSTANS HÖRDE JAG ETT BARNSKRATT
Någonstans hörde jag ett barnskratt
jag kände varma små fingrar i min hand
Men min handflata är tom
och i öronen ekar en tystnad
För länge sedan har jag lämnat dem bakom mig
för länge sedan
till skratt, skrik och gråt

Någonstans hörde jag ett barnsteg
alldeles invid mig, vid min sida
men nu tycks de bortsprungna
och nu tycks jag vara vilse
För jag hittar ingenstans den känsla i hjärtat
som vill få det
att fortsätta slå

Jag sitter och låter tiden gå
jag vet att det bara är så jag kan få
se dem igen, någonsin


SJÄLVUPPFYLLANDE PROFETIA
Ord
som vi inte kan höra
blir i ditt huvud till en röra
Ett enda svammel av obeskrivligt ont
en infekterad röta
ett dunkelt hot

När ska du någonsin lära dig förstå
alla de ord
vi aldrig sade rakt ut
Våra blickar sinsemellan
blir till ingenting annat än hån för dig
Tomma sidor i en bok
och du som inte ens kan läsa

När vi talar
faller du i dvala
I en obeskrivbart rörig, bedrövlig
drömlös sömn
Väntar på att få vakna
väntar på din självuppfyllande profetia
om att ingenting har sagts


ÅNGESTENS MÅNGA MÖRKA BLÖTA VÅGOR
När jag hade låtit ångestens många
mörka, blöta vågor skölja över mig
stänga mina ögon och dölja mina synder
även för mig själv
men endast för en så förgängligt kort stund
en minut, en sekund
Stunden har runnit ut i sanden
och tom satt jag där
När jag hade låtit ångesten skölja över mig
fanns jag inte längre kvar


DEN SOM DANSAR FÖR DÖDEN
Den som dansar för döden
är den som dansar allra bäst
Men det finns ingen som dansar lika bra som jag
av alla dem som dansar inför djävulen

I en eld av toner
skulle vi höra dem som klingar sämst
vi skulle låta dess disharmoni följa oss på vägen
när vi dansar oss till sömns
Ni kan alltid stå i bakgrunden
till dess att partitutet har gått för långt
Men era tycken tröttar inte ut
fingrar utan lem och kött och blod
Där klankar ben mot ben
på pianot utav elfenben
Och hörs från en gura några mjuka toner
är det för att någon tystar ned dem

Där jag dansar hörs ingen musik
jag dansar till mitt eget avgrundsskrik
Den demon som står inför mig nu
den onde, den speglas inför mig


DET ÄR SOM ATT JAG HÖLL ANDAN
Det är som att jag höll andan
och nu helt plötsligt har börjat andas ut
Som att jag innan var rädd
för att luften skulle ta slut
och nu kan jag bara inte sluta andas


ORD SOM GLIDER MELLAN DINA TÄNDER
Ord som glider mellan dina tänder
När du vill bli missförstådd
Din blick stirrar rakt ut i intet
När du märker att du inte längre syns till

Hur ska vi se dig
Hur ska vi upptäcka dig
När du sitter hukad under dig själv
Hur ska vi höra dig
Vad ska vi göra med dig
När du sitter och hukar under din själ

Uppspänd över dig som en duk
Allting går att läsa
Allting går att se
Men mellan raderna är det tomt

Det är ingen av oss som kan utläsa
Vad du verkligen, egentligen, inunder huden
Tror att du har gjort


SKÄRSELDEN LAVENDELRÖD
Tänk om skärselden vore lavendelröd
tänk om jag för alltid varit död
och var rädd
för att en gång börja leva


DRUNKEN
Drunken
Jag stapplar mig fram, jag kan ingenting annat än drunkna
Jag finner mig under ytan
Jag finner mig kippandes efter andan
Det är mig likgiltigt om jag föll, knuffades eller hoppade i
Här ligger jag nu
Sjunker som en sten mot bottnen
Livskraften hänger som ett ok runt min hals
väger tungt i bröstet
Jag slår ryggen i sanden, fäktar mot djupet
Isen flyter tjock ovanför mig
mitt lufthål har gått förlorat
Kanhända har det frusit igen
Jag vet inte hur många jag själv har dränkt
Jag vet inte vilken panik de känt
Jag vet bara att min enda skräck bottnar i
att jag kanske försöker ta mig upp igen


PSYKISKA KVALSTER
Psykiska kvalster
sinnenas alster
Tankar som legat att ruttna och jäsa
I hjärnans veck
i vansinnets beck
har vidunderliga monster förädlats
Och när det blir natt
och oövervakat
smyger de fram ur sina vrår
just så som en isande kår
längs din ryggrad